Länk till nya bloggen
Just det!
Har ju glömt att berätta att jag flyttat över min blogg till vimedbarn.se!
Vi ses där finisar! :)
Jag fortsätter blogga precis som vanligt och ni hittar mig här nuförtiden:
www.lenastridsberg.vimedbarn.se
Vi ses där finisar! :)
Grattis mig själv!
Ja må jag leva, hela 24 år har jag klättrat runt på den här jorden nu ♥
Kolla vad jag fick av min fina sambo imorse:
Vi har pratat om att skaffa en huur länge som helst och nu har vi den äntligen! SÅÅ GLAD! Det är inget skämt heller, kaffet smakar alltid mycket bättre när det är bryggt i en Moccamaster.
Överraskning nummer två är att han jobbar hemifrån hela dagen, så jag och Nova får umgås med honom hur mycket vi vill ♥ Alltså jag vet att jag egentligen "inte brydde mig" om att fylla år längre, men jag måste nu i efterhand erkänna att det gör jag visst det. Idag ska vi dessutom åka till härliga Havstenssund med mamma och syrran (brorsan är redan där) vilket ska bli helt otroligt gött. Längtan är ett faktum!
En fullspäckad dag!
Idag har jag och Nova knappt varit hemma, vi har varit utanför lägenhetsväggarna nästan hela dagen bannemig! Nova tyckte att gamla morsan spenderat alldeles för mycket tid inomhus så hon tog med mig på vagntur bort till mina gamla kollegor på Swedbank. Vägen dit är typ promenad, spårvagn, promenad, färja, promenad så det där med att vara på vattnet kan vi checka av på listan nu!
Det var supermysigt att hänga på mitt gamla jobb en stund och få stoltsera med lillan såklart. Söta som de är så hade de samlat ihop till en fin present till henne och detta var vad hon fick:
Blir så glad när hon får kläder som är lite större än vad hon kan använda för tillfället eftersom vi har en låda fylld med kläder i storlek 56 och 62.. Så lite större grejer uppskattas helt klart - både för att vi redan har en massa i de mindre storlekarna plus att hon kommer kunna ha de här kläderna lite längre! ♥
Efter besöket på Swebank så drog vi vagnen vidare för att möta upp min syster för att luncha på stan, vi promenerade till Grönsakstorget och käkade på en av våra favoritställen som ligger där, jag tror att det heter något i stil med "Soppa & Sunt", skitmysigt! Sen drog vi en varsin kaffe på Espresso House och Nova passade på att vakna ur sin vagn-dvala för att på blöjan bytt och bli ammad, något jag känner att jag har nemas problemas att göra numera! Folk får titta bäst de vill.
Efter x antal timmar av tjöt och skratt och fönstershopping typ så drog jag och Nova hem igen. Väl hemma så passade vi på att leka en stund i babygymmet innan pappa Pierre kom hem till oss och det var den dagen ♥
Utflykt
Idag stack jag och lillgrodan iväg på vår första tågresa tillsammans för att hälsa på den undersköna Lina och hennes fina gravidmage en stund!
Allting gick hur smidigt som helst och jag förstår inte riktigt varför jag var nervös, men det bottnade nog litegranna i att jag var rädd att ingen skulle hjälpa mig och jag behövde lyfta av/på vagnen någonstans. Jag slapp det som tur var eftersom tågen är fullt utrustade med liftar och grejer - kalasbra!
Borta bra men det bästa är såklart att komma hem för att gosa med pappa Pierre som har jobbat hela dagen och säkerligen saknat oss lika mycket som vi har saknat honom. Hadegötthej!
Bekväm och praktisk
Kolla vad fint vi gör det i sovrummet:
Kan varmt rekommendera en säng med förvaring under, lådorna i just den här stommen är enorma och vi kan trycka in både det ena och det andra här. Min plan är att ha lakan och annat i dem som hör sängen till, så kan vi använda våra garderober i hallen till roligare grejer än bäddset och lakan. Tipp-topp!
Nu ska jag och Nova lyssna på Bruno Mars och steka kyckling till pappa Pierre som jobbar hemifrån idag ♥ Idag kommer både Alicia och Marcus på besök förresten, full ruljans på finbesöken vill jag lova!
Att prioritera om
Det är lite lustigt det där med att alla säger att barn är meningen med livet..
Nu efter att ha fått ett barn så förstår jag vad de menar och om jag ska vara helt ärlig så har jag nog innerst inne alltid förstått att det är så.
Men en sak var jag inte beredd på, och det är hur mycket jag har förflyttat mitt levnadsfokus från mig själv och lagt över nästan allt till Nova. Jag skriver nästan allt eftersom jag fortfarande lever för mig själv också, men det är bara grejen att mina grejer inte känns lika viktiga längre. Jag är sugen på öl ibland men det känns inte lika viktigt som det gjorde för ett år sedan, klart att jag skulle vilja gå på bio två gånger i månaden som vi gjorde innan hon fanns egentligen men det känns som en lägstaprioritering i jämförelse med att vara med och få uppfostra Nova.
Jag lever verkligen för mitt barn nu. Det finns helt plötsligt en verklig mening, en som går att ta på liksom, med att jag finns och existerar just nu. Vilken underbar känsla! Även om jag antagligen kommer se mig själv som ett barn fram till den dagen jag tuppar av så får jag nog ta och erkänna att jag också känner mig lite vuxen för första gången och det är rätt coolt.
Nu svmalar jag igen, bla bla bla! Vad jag egentligen ville komma fram till är att jag går runt med någon slags känsla av övermänslig kärlek. Både för Nova och för Pierre som ville starta en familj med mig.
Jag vill även passa på att berätta att jag fyller år om en vecka och för er där ute som känner mig så vet ni att jag i princip brukar ha nedräkning en månad i förväg - så mycket älskar jag att fylla år! .....men i år har jag nästan glömt att jag har en födelsedag. Vadå ska vi fira mig? Ska vi lägga pengar från vår gemensamma kassa på en present... till mig?! VÄRDELÖST! Känner hur avtrubbad och tråkig jag låter när jag skriver så men allting bottnar faktiskt i något mycket bättre än bitterhet; nämligen att det finns något som är viktigare än mig själv ♥
Mammaledig
Idag är det onsdag vilket innebär att jag och Nova är inne på vår tredje dag ensamma hemma. Pierre har återgått till jobbet och kommer hem typ klockan 18.00 varje dag på veckorna. Vi har hittills fördrivit tiden här hemma genom att gå på promenader, busa i babygymmet, sova (det sovs mycket från Novas sida!) och bara titta på varandra. När pappa Pierre kommer hem så försöker jag verkligen att "hålla mig undan" lite och låta honom knyta an så som jag får göra medan han jobbar. Självklart blir det inte samma men det känns ändå som att eftermiddagarna blir deras på något sätt ♥
Hon har förresten börjat skaffa sig rutiner när det gäller sömnen (vågar man kalla det så?) och nattamningen har mer eller mindre fallit bort. Hon somnar runt 23 varje kväll och vaknar första gången rung klockan 05! Hon har även sedan några dagar tillbaka tagit nappen riktigt fint och det hjälper både oss och henne att somna på kvällarna, vi gav henne inte napp förrän hon var typ 1 månad så att vi kunde vara säkra på att det inte skulle störa amningen!
Hur mår jag nu då? Jotack, jag mår faktiskt riktigt bra nuförtiden! Eftersom jag blev sydd med ett par stygn efter förlossningen så har jag haft en ganska lång återhämtningsperiod, jag har haft otroligt svårt att röra mig och det har varit sjukt jobbigt när jag har suttit - både i soffan och på stolar.. Nu det senaste rör jag mig precis som vanligt och de yttre stygnen har läkt hur fint som helst. De inre har jag inte så bra koll på, det får min gamla barnmorska kolla på när jag ska in på efterkontroll den 10 sep. 12 kg har ramlat av mig sedan Nova blev till och även om jag vantrivs i hur min kropp ser ut just nu så har jag inte särskilt bråttom att bli vältränad tigen. Det får ta lite tid helt enkelt, I don't mind!
Såhär får man göra när man vill bada men inte får...
Trots att hela min värld i princip cirkulerar kring vår lilla familj nuförtiden så finns det ännu en grej som jag inte riktigt får ur skallen.. Den 17 sep åker min lillasyster nämligen till Belfast för att studera och hon kommer inte hem förrän i januari. Det känns fruktansvärt att inte kunna träffa henne förrän vid jul då hon kommer hem ett par dagar, jag är ju van vid att kunna ta en promenad eller en shoppingtripp/fika när som helst i princip. USCH! Lipar för mindre liksom, dör lite inombords när jag tänker på att vi ska behöva vinka av henne på flygplatsen om tre veckor typ. Innerst inne så är jag självklart glad för hennes skull men det hade helt klart varit skönare om Belfast låg lite närmare Sverige, haha.
Nu vaknade min lilla juvel så det betyder att min bloggtid är slut!
Har egentligen massor av saker att skriva om men det får bli en annan gång ♥ Men så att jag inte glömmer så måste jag skriva ner två saker som jag vill minnas om flera år:
Nova går på MiniFom mot sin bubbliga mage och det fungerar jättebra, hon slipper liksom ligga och "krysta" utan att hon får någonting för det!
Igår var vi på BVC och hon väger nu 4790g och är hela 57cm lång! Hon är en perfekt liten bebis minsann, 5 veckor och 3 dagar gammal ♥
Nova 1 månad
Imorse kändes det nästan som att vakna på någons födelsedag, jag hade ett litet pirr i magen liksom. Anledningen var bara (bara?) att Nova "fyller" 1 månad! Waaaah, hon har redan funnits hos oss en hel månad och även om tiden har gått hur snabbt som helst så känns det samtidigt som att hon funnits hos oss hela våra liv.
Det är lite konstigt det där, hur tiden bara spelar en spratt efter spratt. Ska jag vakna upp en morgon och inse att hon redan börjat skolan? Eller att hon tar studenten?
Vi har börjat leka korta stunder i babygymet nu och hon är superduktig på att fästa blicken på saker och ting. Hon följer med leksakerna när vi flyttar på dem och det gör att hon stärker sina nackmuskler jättefint! På mage är det dock lite jobbigare så hon behöver bara ligga så några minuter om dagen ♥ Hennes armar och ben sprätter omkring utan att hon har någon aning om vad hon gör egentligen men jag ser i hennes ögon att hon vill nå fram till det hon tittar på. Snart, snart!
Don't waste it..
Det finns få saker som har överväldigat mig så mycket som att få träffa dig, min dotter. Eller faktiskt, utan att tänka efter överhuvudtaget så har jag har ALDRIG blivit så överväldigad som när jag fick upp dig på mitt bröst den 21 juli. På en sekund så hade jag redan hunnit lära mig känna känslor jag aldrig tidigare kännt. Visst, kärlek var den känslan jag förstod direkt, men jag kunde också känna hur jag fylldes av oro och rädsla. En enorm kraft som bara skrek åt mig att jag skulle skydda någon. Jag förvandlades till en sköld gjord av ogenomträngligt stål, jag känner fortfarande hur jag är väggen som alla faror slår emot innan de ens kan skymta dig, min dotter. Ingenting får röra dig nu.
Villkorslös jävla kärlek. Både jag och Pierre skulle göra allt för dig, älskade lilla Nova. Det finns ingenting som kan mäta sig högre än värdet på ditt liv, det finns liksom inte ens på kartan att jag skulle sätta mig själv före dig i något fall överhuvudtaget. Och då har du bara funnits här i 4 små veckor.
Alla ni som läser har varit det här barnet.
Barnet som man känner så mycket oförklarbar kärlek för.
Barnet man helt plötsligt inte kan föreställa sig att leva utan.
Finns inte en chans att jag tänker slösa bort det här ♥
Den här kärleken övervinner allt.
Den är ovärderlig.
Bröstinlägg
Nej, jag har såklart inte opererat tuttisarna, rubriken valde jag bara för att inlägget kommer handla om mina bröst. Mina enorma monsterbröst.
Jag menar, för ett år sedan hade jag kupstorlek B och numera drar jag runt på ett par förjävliga F-tuttar. Ni kanske undrar ifall detta påverkat dem negativt? Svaret är ja. Eller snarare "nja". De är nämligen proppfulla med bristningar, som att en varsin lila sol ramar in bröstvårtorna (fulaste order ever...). Men det ska man ju egentligen inte gnälla över eftersom det är skitsamma hur de ser ut. Det är ju bara jag, Pierre och Nova som ser dem och de har inte & kommer aldrig klaga :)
Hursomhelst, jag älskar dem fortfarande från djupet av mitt hjärta men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag saknar ett par mindre tuttisar. Det är påfrestande för ryggen vill jag lova!
Amningen fungerar förresten hur bra som helst, Nova och jag är världens bästa team när det kommer till detta.
Nattinatt från tutt-Lena.
Ps. Detta är skrivet från appen så om det ser knepigt ut så är det därför. Hejhopp!
Nova-update
Idag är Nova 25 dagar gammal! Man kan också välja att se det som att det var 25 dagar sedan jag och Pierre befann oss i Varberg och kämpade järnet för att få träffa vår dotter för första gången, sjukaste och bästa upplevelsen i hela mitt (våra) liv.
Tiden springer nästan ifrån mig ibland känner jag. Såhär ser Novas växtspurt ut:
Födsel: 3445g och 51cm
12 dagar gammal: 3915g (hon mättes tyvärr inte på första besöket..)
23 dagar gammal: 4471g och 54,5cm
Hon har alltså sprungit upp ett helt kg på strax över 3 veckor! Mammahjärtat svämmar över av stolthet när jag tänker på att hon fungerar precis som en väloljad maskin; hon äter, bajsar, kräks ibland, sover och börjar om. Ibland får vi se ett litet leende när vi tittar på henne och det märks att det är för att hon tycker att vi gör något kul eller att någonting är intressant! Ögonen följer med oss mycket bättre än när hon var helt ny och när vi flyttar oss så följer hon med oss med huvudet! ♥
Vi börjar förstå hennes "språk" lättare nu också så vi vet om hennes skrik betyder mat eller blöjbyte. Hon har även en oerhört tydlig "kiss-min" när hon spänner överläppen och försvinner ut i rymden med sin blick i några sekunder. Sen gnäller hon för hon är oerhört känslig när det kommer till att ha kiss i blöjan så då får man vara snabb och byta innan hon ryter ifrån!
Idag sjöng jag för henne för första gången och hon somnade på direkten! Tackar henne från djupet av mitt hjärta för att hon gillar min sångröst såpass mycket att hon slappnar av, när hon blir äldre och skriker åt mig att knipa så ska jag påminna henne om de här stunderna!
Annars går allting som på räls, vi har kommit in i våra föräldraroller ordentligt och njuter av att kunna vara med varandra hela dagarna nu när inte Pierre jobbar. Vi får väl se om mitt lugn håller i sig även när han sticker iväg och vi är ensamma hela dagarna och väntar på honom. Ser fram emot att få skriva ner alla små framsteg här och jag ska definitivt kämpa för att hålla bloggen uppdaterad i takt med att hon utvecklas, men risken finns att det kommer vara lite glest med inlägg på grund av att lillan tar upp lite av min tid ♥
Kram och godnatt från hela familjen ♥
Bildbomb från "semestern"
En glad kille som äntligen fått ta sitt första havsdopp efter en hel sommar instängd i vår lägenhet. Jag själv doppade fötterna i vattnet eftersom jag inte får bada :)
Morfar och min kusin Rebecka sitter och njuter av solen utanför sjöboden.
Fyra generationer fångade på bild!
Lilla Nova, jag själv, min mamma och min mormor ♥
Glad morsa som njuter järnet av att få vara ute i solen!
En av våra eftermiddagsrutiner: ta en öl på trallen i kvällsolen!
Fångade en helt underbar bild på pappa Pierre och lilla dotter Nova ♥ Vet inte om det bara är jag men ser de inte SJUKT lika ut?
Det är bara att vänja sig, jag har typ en miljon bilder på Pierre och Nova på kameran och jag kommer att slänga upp hur många som helst. Älskar min lilla familj!
Min fina lillasyster är redo att hoppa i vattnet.
En styck tokig lillebror som dyker ner i havet med schampooflaskan i högsta hugg.
Glad och nöjd mamma som precis badat!
Snygg lillebror, nybadad med en bärs - blir inte bättre.
Pierre och lillsyrran - också sjukt nöjda med bad och bärs!
Man kan nästan tro att han bosatt sig i vattnet, min karl ♥
Morfars båt "Snäckan"
Efter att ha spenderat några dagar i Havstenssund så åkte vi vidare till Kungshamn. Vi tog vagnpromenader varje dag!
Vi hälsade på Hartvigssons Fisk o Skaldjur såklart! Svärfars nystartade företag i Kungshamn, ta en tur dit om ni har svängarna förbi!
Jösses vad jag älskar er två!
Strandpromenaden i Kungshamn! Bibbi ville köra vagnen hela vägen så det fick hon, haha!
Smögenbron
Jag promenixade i ordentliga skor för en gångs skull! Under graviditeten har jag inte lyckats komma i de här skorna pga svullnad.. Så att få gå i något annat än platta ballerinaskor var underbart!
Sådärja! En enorm bildbomb senare :)
Vi har haft det helt fantastiskt och även om det var sorgligt att lämna kusten så var det underbart att få komma hem igen ♥ Nu ska vi bara gotta oss de två veckorna som Pierre har kvar hemma med oss innan han återgår till jobbet den 26 augusti. Kram ♥
Semester!
Jag, Pierre och Nova har hyrt en bil och är på semester ute vid kusten! Vi passar på att spendera de sista soliga dagarna ute vid kusten; både i Havstenssund och i Kungshamn ♥ Efter att ha varit instängda i lägenheten större delen av sommaren så har det varit oerhört friskt att få komma ut till våra familjer och få gotta oss i att vara nära vattnet.
Imorgon "fyller" Nova 3 veckor och då ska vi åka tillbaka till Göteborg. Det ska bli skönt att komma hem till katterna även om jag måste erkänna att det har varit väldigt skönt att inte vara där ett tag, haha.
På resedagen drog jag på mig en långklänning som jag egentligen köpte för att ha under graviditeten, men det blidde aldrig något av det. Som tur är så satt den precis lika bra (om inte bättre) nu efteråt, glad tjej.
Får inte nog av den här lilla fisen som bara sover och sover typ ♥
Vackraste bebisen i världen ♥
Min förlossningsberättelse
Okej, nu tänker jag skriva ner min berättelse om hur det gick till när Nova tittade ut i världen ♥ Det kommer stundvis att vara väldigt detaljerat och ganska otrevligt så om ni är känsliga för sånt - sluta läs. Jag skriver ner den för att jag vill kunna läsa och minnas när mitt undermedvetande förträngt eller glömt hur allting fortskred. Varför jag väljer det här forumet är för att detta är min dagbok. Här har jag i några år samlat allting jag gjort och upplevt så det känns inte mer än rätt att lägga upp den största händelsen i mitt liv här också. För hur ont jag än hade och trots paniken jag stundvis kände så tittar jag tillbaka på min förlossning med stolthet och kärlek, för den gav mig en frisk liten dotter ♥ Here goes:
Allting började med att vattnet gick klockan 00.30 den 19 juli. Vi blev hur upprymda som helst och kunde därför inte sova en sekund den natten, värkarna kom ganska tätt på en gång och jag trodde att förlossningen bara var några timmar bort. Tji fick jag för vad jag inte visste då var att jag skulle genomlida 50h till av värkar, och tur var väl det för då hade jag kanske skjutit mig själv. På morgonen ringde vi koordinatorn som tyckte att vi skulle vänta och se om värkarna fortsatte komma såpass tätt (4-6min) eftersom det är ganska vanligt att kroppen kickar igång värkarna snabbt direkt efter vattnet gått för att sedan lugna ner sig igen. Både jag och Pierre kände dock att vi ville åka in och bli undersökta iallafall, jag har ju inte fött innan och vi var lite oroliga över att springa runt med en bebis i magen när vattnet gått.
Vi blev hänvisade till Mölndal Förlossning och väl där konstaterade barnmorskan att jag var 1-2cm öppen och värkarbetet inte var tillräckligt regelbundet för att vi skulle bli inskrivna där. Vi blev hemskickade med svansen mellan benen och två starka Alvedon, värkarna avtog och kom nu med 10-15min. Sjukt snopet! På kvällen kände jag återigen att värkarna tog i och jag hade ingen aning om hur jag skulle orka med en förlossning om jag inte fick sova lite så jag tog två Panodil och en sån där super-Alvedon typ klockan 22.00. Jag somnade INTE.
Jag bad Pierre ringa koordinatorn och till våran stora chock så var alla förlossningsavdelningar i Göteborg nu fulla. "Ni får välja mellan Varberg eller Borås!" sa den trevliga barnmorskan på andra sidan linjen och vi valde att få komma till Varberg. Mitt i natten fick vi därför hjälp av Erik (Pierres systers man) för att komma dit och efter en bilfärd på typ en timme, några jobbiga värkar och en spya i en ICA-kasse så anlände vi till Varbergs Förlossning. 00.50 (den 20 juli nu alltså) blev vi inskrivna och jag fick en cocktail av morfin, sömntabletter och Alvedon för att kunna somna runt klockan 02.30. Jag behöver kanske inte nämna att jag däckade totalt på två minuter och Pierre somnade gott i sängen bredvid ♥
Mölndal sjukhus, Pierre passade på att fånga en "värk" på bild. Nu i efterhand kan jag ju säga att de här värkarna var rena rama barnleken. Men alltså.. Det visste jag ju inte då.
Äntligen inskrivna på förlossningen i Varberg! Jag fick direkt byta om till de snyggaste kläderna jag någonsin skådat. Vad ni tyvärr missar nu är de sexiga trosorna som tillhörde, de var enorma och perfekta till den enorma bindan jag behövde eftersom jag helatiden sipprade fostervatten.
Såhär go var jag direkt efter morfinsprutan de bjöd mig på till kvällsmat. Herregud vad gott jag somnade.
Efter första timmarna sömn på över ett dygn så vaknade vi runt klockan 08.00 och det konstaterades att jag fortfarande bara var 1-2 cm öppen. Jag bröt typ ihop och trodde att vi skulle bli utskrivna och få åka hem igen, men ICKE! De bad oss att hitta på något, inte bara ligga inne på sjukhusrummet hela dagen; tillexempel ta en promenad! Sagt och gjort, pepp som fan efter att ha förstått att vi fortfarande hade kvar vårt rum och fortfarande var inskrivna på förlossningen så gick vi ut för att promenera. Värkarna kom med 6 minuters mellanrum ungefär och de började bli mer kraftfulla men envis som jag är så slutade det med att vi promenderade hela 5 kilometer. Under varje värk så gick Pierre ner på knä, tryckte ihop mitt bäcken genom att krama hårt som fan runt mina höfter medan jag lutade mig mot det som fanns tillgängligt - väggar, murar, träd, glasrutor, bänkar - you name it. Något som förvånade mig var att trots att det gick massor av människor förbi oss så var det vara två personer som erbjöd hjälp; en frågade om vi ville ha vatten och en annan sa bara att vi skulle säga till om vi behövde något. Jag menar, det var SJUKT tydligt att jag hade väldigt ont.
Vi stannade till på ett litet café så att Pierre kunde äta lite, det var ju trots allt lunchtid! Jag kunde inte äta något, jag spydde bara upp allting ändå. Tog emot x antal värkar medan vi satt här och då såg jag ut såhär, lite smått bekymrad skulle jag vilja påstå. Har ju haft trevligare stunder på fik med Pierre än det här kan man säga..
När vi kom tillbaka till förlossningen så var barnmorskorna SJUKT impade över hur långt vi hade gått. Jag började få riktigt, riktigt ont nu och hade svårt att hantera värkarna. Pierre hjälpte fortfarande till helatiden och vi började även "stångas" när mina värkar kom. Vi tryckte våra huvuden mot varandra alltså, det låter kanske konstigt men det var superskönt och det hjälpte verkligen ♥ En barnmorska kom in för att kontrollera "statusen" på min livmodertapp och det visade sig att promenaden gjorde susen! Jag var 2-3cm öppen och tappen var nu helt och hållet utplånad - äntligen! Värkarna har ju hållt på i över ett och ett halvt dygn såhär långt och jag började nästan gråta av lycka när hon sa att latensfasen snart var avklarad. Puh! Hon gav mig en hinnsvepning vilket ledde till att jag började blöda en hel del (helt normalt) och hon satte även in en nål i min hand eftersom de behövde ta reda på min blodgrupp, senare under förlossningen fick jag även det enda och det andra som jag kom att behöva i den här nålen. Klockan är nu 15.30.
Klockan 17.00 förflyttas vi till ett förlossningsrum då jag inte kan hantera värkarna på egen hand längre. Jag provade att duscha som smärtlindring men jag stod bara och grät med den jävla duschslangen flygandes över hela magen och ryggen, jag hade ingen aning om vart jag skulle spruta värmen för att smärtan skulle försvinna. Pierre har sagt i efterhand att det var först här som han såg att jag hade riktigt jävla ont. De gav mig lustgasen och jag var hur pepp som helst på att prova detta underverk men redan efter första "suget" så visste jag att jag inte skulle kunna fortsätta. Jag fick TOTAL panik över att ha den där kupan över ansiktet plus att gasen liksom var tjockare än syre så det var inte lika lätt att andas i den som utanför. Paniken tog över totalt och jag kastade iväg den mitt i en värk, det gick bara inte. Jag hade hellre ont än att andas i den där äckliga grejen.
När barnmorskan kom in för att kolla hur det gick så bad jag om EDA (ryggbedövning), de kände så att jag inte var för långt gången innan de ringde narkosläkaren och han kom in och satte blockaden klockan 18.45. Jag säger bara halleluja - utan den här smärtlindringen hade jag nog inte överlevt.
Alldeles innan jag fick bedövningen (jag är 5cm öppen här) så fick jag en värk där jag inte kunde vara tyst; jag hörde avlägset någonstans att jag vrålade ut smärtan jag kände och jag lät som en älg. Jag skrek åt Pierre att trycka på mitt bäcken men ingenting fungerade - smärtan slukade upp mig såpass att jag började gråta i vild panik. Jag kände i hela mitt hjärta att jag inte skulle klara mer smärta och jag snyftade ur mig att jag inte klarar mer nu.. Som tur var så satt narkosläkaren redo att sätta blockaden så jag behövde bara ta typ 5 eller 6 såna här helvetesvärkar till - och det var utan tvekan det jobbigaste jag gjort under hela förlossningen. Delvis för att jag var tvungen att ligga HELT stilla medan han satte in den, och delvis eftersom jag kände hur jag tappade kontrollen över mig själv. Jag tappade greppet. Jag skakade och kunde inte sluta för jag hade sån panik.
En kvart senare var jag helt bedövad från naveln till låren ungefär och jag kände inte av värkarna lika tydligt längre - SKÖNT! Då fick jag tillbaka kontrollen och jag var återigen pepp på att föda barn. Det är sjukt hur snabbt man glömmer bort smärtan ♥ Pierre passade på att äta en pirog för att få i sig lite näring och jag fick massa näring i droppet som var kopplat i min hand.
Klockan 20.20 hade jag inte öppnats mer och barnmorskan kom in med en sån där "häng-gå-stol" som hon ville att jag skulle gå runt med en stund. Jag blev ombedd att stampa och trampa när jag gick så att Nova skulle glida längre ner i mitt bäcken och så att jag skulle öppna mig mer. Jag trodde i mitt stilla sinne att jag skulle vara öppen 10cm på en timme eller nåt men efter att ha stått upp, trampat runt i två timmar ungefär så kändes mina värkar igen. Jag satt ner mellan värkarna och så fort de kom så ställde jag mig upp och liksom "hängde" över den där stolen. Jag lät absolut ingenting förutom att jag andades så som vi fått lära oss - in genom näsan och ut genom munnen. Pierre hjälpte mig genom att styra min andning, något som hjälpte mig massvis eftersom jag helst ville hålla andan ♥ En barnmorska kände på mig, konstaterade att jag var 7cm öppen ungefär och hon gav mig en påfyllning på min EDA-blockad. Klockan är nu 22.45 och jag kände hur jag slappnade av i hela kroppen igen, jag kände hur trött jag var efter så många timmar av värkar och så sjukt lite sömn.. jag var ett vrak.
En timme senare, typ 23.45, så hade jag inte öppnat mig mer än de 7 små centimetrarna så jag fick värkstimulerande i droppet och tack vare epiduralen så lyckades både jag och Pierre somna i typ två timmar, det var GULD värt tydligen för när jag kollades klockan 02.00 så var jag 10cm öppen och jag hade krystvärkar. Det kändes verkligen som att jag skulle bajsa ner mig och eftersom det bara var jag och Pierre i rummet så fick jag hålla emot. I båda rummen bredvid oss hörde vi kvinnor som skrek som om de var med i en SAW-film typ. Det lät som att de skulle dö. Jag kände hur paniken sköljde över mig igen - skulle jag också låta sådär?! HJÄLP!
Efter 30-40 minuter ensamma i rummet pga av underbemanning och babyboom på avdelningen (det föddes 3 bebisar inom loppet av en timme) så kunde jag inte hålla emot längre.. Varje värk krävde full fokus för att jag inte skulle göra det som helt mitt inre skrek att jag ville göra; KRYSTA! Det var något av det svåraste jag gjort, att inte få trycka när hela mitt inre ville det krävde det yttersta av mig. Pierre stod bredvid hela tiden, klappade på mig och sa hur duktig jag var. Jag kände mig duktig, jag visste att jag skulle klara av det här. Jag kände mig stark! Vid några tillfällen var Pierre påväg ut för att hämta någon men eftersom jag fortfarande kände att jag kunde hantera krystvärkarna så sa jag till honom att bara stanna hos mig, vilket han gjorde ♥
Klockan 02.40 kom en barnmorska äntligen in till oss och jag fick lägga mig på vänster sida med ena benet uppåt varpå hon yttrade de magiska orden: "vid nästa värk vill jag att du trycker så hårt du bara kan, precis som när du bajsar!". Sagt och gjort - jag tryckte på för kung och fosterland och hennes uppmanande ord "lite till, lite till, lite till!" ekade i mitt huvud hela tiden. Mellan värkarna (som kom hur jävla tätt som helst) så hann jag andas lite och efter typ 5 min så fick jag lägga mig i gynställning och jag kände hur hon gjorde något som brann till i mitt underliv. Jag blev livrädd och trodde att jag hade spruckit, även om jag inte hade någon energi att lägga på det just då. Tankegången var mer att "det får jag fokusera på senare isåfall, nu måste bebisen ut"... I efterhand berättade hon att hon var tvungen att klippa mig för att Nova skulle komma ut snabbare och för att jag inte skulle spricka mer än "nödvändigt". Två värkar till kom och jag tryckte som om jag aldrig gjort annat, det kändes som att jag var född ENBART för att göra det här, kroppen skötte allting själv och jag följde bara med.
Helt plöstligt hörde jag mummel nere vid mitt underliv och jag kunde ursklija att de ville tillkalla läkaren - bebisens hjärtslag har sjunkit till 40-50 slag per minut och hon behövde komma ut NU. Jag vände på huvudet och såg på monitorn att siffran 45 blinkade där det annars brukade stå typ 130. Helvete, helvete, helvete. I mitt huvud blev jag förbannad och beslutsam; vid nästa värk skulle jag bannemig trycka som om det vore det sista jag gjorde i livet.
Värken och doktorn kom samtidigt och jag skrek att jag var tvungen att ta den; jag måste få trycka! Allting hände på en sekund känns det som, barnmorskan sa att hon nästan var ute och jag tvingades avbryta mitt krystande så att hon kunde kontrollera att navelsträngen inte satt runt halsen. 10 sekunder senare fick jag trycka och jag hör hur Pierre börjar gråta vid mitt huvud.
"Nu kommer hon älskling, nu kommer hon" snyftade han fram och helt plötsligt så ligger det en slemmig, skrikande sak på mitt bröst. Vi gråter alla tre i vår nybildade familj och jag förstår ingenting; är jag klar nu?
"Nu kommer hon älskling, nu kommer hon" snyftade han fram och helt plötsligt så ligger det en slemmig, skrikande sak på mitt bröst. Vi gråter alla tre i vår nybildade familj och jag förstår ingenting; är jag klar nu?
Älskade barn ♥
Det som ingen pratar om när det gäller barnafödande är att man även måste föda ut moderkakan. Den kom ut efter 10 minuter och såg ut som en stor, blodig, äcklig klump. Men det gjorde inte ont, den gled liksom bara ur en.. Samma känsla som när man tappar sin nyfångade makrill typ, den glider ur dina händer utan att du kan kontrollera det! Haha.
Efter typ 2 timmar av total urladdning och fascinerat stirrande på vår dotter så fick jag hoppa in i duschen. När jag reste mig upp så rann det ut typ 2dl blod på en gång och jag svimmade nästan där i duschen. Jag vågade knappt tvätta mig "där nere" för jag trodde att jag skulle känna på rena rama Bagdad men det gick rätt bra, att sitta ner kändes konstigt men man brydde sig liksom inte. Jag hade precis fött barn.
Jag har gjort och genomlidit alla kvinnors största prövning. Jag har FÖTT ETT BARN. Fy fan vad duktig jag är och vad jag är stolt över mig själv. Och med handen på hjärtat; utan Pierre vid min sida vet jag inte vad jag hade gjort för tack vare honom var de värsta perioderna av den här 50-timmarsförlossningen fullt hanterbara ♥
Nova, född klockan 02.50, 3445g tung och 51 cm lång ♥
Mamma och pappa älskar dig mer än ord kan förklara.
Mammas skatt
Igår var vi och hälsade på i Kungsbacka för där har äntligen lilla kusinen Oliver kommit till världen, bara 4 dagar efter Nova! Hon sov nästan hela tiden men under de minuterna hon var vaken så var det antingen tutten eller farmor som gällde ♥ (Mammas och pappas knä fungerade också väldigt bra såklart)
Det är något mäktigt och oerhört läskigt över att ta med sig ett litet barn ut ur lägenheten. Vi har skapat en slags trygghetszon här hemma och så fort vi går utanför den så känns det som att hela världen kan rasa samman över det här ömtåliga lilla livet. Jag antar att de känslorna kommer följa med mig resten av mitt liv nu. En bonus när man blir mamma!
Även om hon bara är en vecka gammal idag så känns det som att vi har haft henne längre än så. Vad gjorde vi ens utan henne? Mina amningshormoner löper amok så ibland börjar jag bara gråta när jag tittar på henne; av ren och skär lycka. Egentligen har jag lust att skriva en hel novell om hur vacker hon är och att hon är den snällaste och (uppenbarligen) smartaste lilla tjejen som denna värld har skådat men jag tar det i småportioner och återkommer jag med mitt mammaskryt i nästa inlägg igen, haha. Jag är så stolt!
Fy farao vad duktiga vi är som skapade det här älskling, helt klart bästa beslutet vi tagit någonsin ♥
Nova Elisabeth Stridsberg
Säg hej till världens mest underbara skatt; Nova ♥
Hon tittade ut den 21:e juli klockan 02.50 och vägde 3445g och var 51cm lång.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig någonsin älskat på det här viset tidigare.
Min lilla familj, jag är så oerhört stolt över oss allihopa! ♥
Dagarna går jättesnabbt och hon har oss redan lindade runt sitt lillfinger;
vi äter, bajsar, kissar, skriker, gosar, sover - och repeterar.
vi äter, bajsar, kissar, skriker, gosar, sover - och repeterar.
Inom en snar framtid ska jag skriva ner min förlossningsberättelse så noga jag kan, delvis för att jag aldrig vill glömma den och delvis för att jag vill dela med mig av den till andra som kanske är rädda för att föda eller som kanske bara är nyfikna på förloppet. Men just nu ska vi bara njuta av och lära känna varandra här hemma lite ♥ Välkommen till världen lilla hjärtat!
Nu börjar det! (vecka 41+3)
I skrivande stund så är klockan 03.18 den 19 juli 2013 och jag och Pierre kan inte sova;
låt mig berätta varför!
låt mig berätta varför!
17 juli
13.00
Allting började i onsdags, den 17 juli, med att jag och Pierre var sjukt trötta på att ligga instängda i vår förbannade bunker till lägenhet när solen gassade utanför så vi plockade på oss en varsin handduk och gick och la oss på gräsmattan utanför. Vi kände båda två att det var för fint väder för att ligga inne. Efter att ha legat där i typ 20 min så började jag fundera på hur mycket jag egentligen hade känt bebisens rörelser under morgonen och jag blev såpass orolig att jag ringde förlossningen. Eftersom vi hade en tid inbokad hos barnmorskan två timmar senare så tyckte hon att vi skulle vänta tills vi kom dit så det gjorde vi!
Allting började i onsdags, den 17 juli, med att jag och Pierre var sjukt trötta på att ligga instängda i vår förbannade bunker till lägenhet när solen gassade utanför så vi plockade på oss en varsin handduk och gick och la oss på gräsmattan utanför. Vi kände båda två att det var för fint väder för att ligga inne. Efter att ha legat där i typ 20 min så började jag fundera på hur mycket jag egentligen hade känt bebisens rörelser under morgonen och jag blev såpass orolig att jag ringde förlossningen. Eftersom vi hade en tid inbokad hos barnmorskan två timmar senare så tyckte hon att vi skulle vänta tills vi kom dit så det gjorde vi!
15.00
Väl där så såg allting perfekt ut förutom SF-måttet; tydligen hade vi mätt samma 3 veckor i rad så vi blev vidareskickade till Östra för tillväxtkontroll. Innan det så kollade barnmorskan (som förövrigt var SJUKT trevlig och fick oss att känna oss oerhört trygga) min livmodertapp och hon kunde konstatera att jag var 1cm öppen och det var 2-3cm kvar till att den var utplånad - spännande!
Väl där så såg allting perfekt ut förutom SF-måttet; tydligen hade vi mätt samma 3 veckor i rad så vi blev vidareskickade till Östra för tillväxtkontroll. Innan det så kollade barnmorskan (som förövrigt var SJUKT trevlig och fick oss att känna oss oerhört trygga) min livmodertapp och hon kunde konstatera att jag var 1cm öppen och det var 2-3cm kvar till att den var utplånad - spännande!
16.00
På Östra fick vi sätta oss med en CTG-kurva som såg helt fantastiskt bra ut (mäter bebisens hjärtrytm) och eftersom de stängde avdelningen på antenatal när vi kom in så bokade de därför in ett rutinultraljud klockan 10.15 dagen efter. Jag och Pierre gick därefter hem, glada och nöjda över att vår lilltjejs hjärta slog så fint!
På Östra fick vi sätta oss med en CTG-kurva som såg helt fantastiskt bra ut (mäter bebisens hjärtrytm) och eftersom de stängde avdelningen på antenatal när vi kom in så bokade de därför in ett rutinultraljud klockan 10.15 dagen efter. Jag och Pierre gick därefter hem, glada och nöjda över att vår lilltjejs hjärta slog så fint!
18 juli
08.30
Morgonkissen startade av en riktigt spännande dag vill jag lova! I toaletten kunde jag nämligen titta tillbaka på (jaja, jag kollar hur mitt kiss ser ut, deal with it) en blodig klump. Slemproppen! På riktigt! När jag torkade mig var papperet rosa och inom mig så kände jag att "nu, nu jävlar, nu kanske det är dags snart??" och både jag och Pierre fnissade lite av tanken på att det kanske kunde dra igång snart. Jag var ju självklart tvungen att be Pierre titta på blodklumpen. Ska jag göra detta med att föda fram en hel människa så ska han klara av sånt tyckte jag haha ;)
10.15
Klockan 10.15 så var vi tillbaka på Östra och barnmorskan kletade in mig i glidmedel för att kunna genomföra ultraljudet. Det var stoooor skillnad från att se henne i vecka 25 till vecka 42, allting var liksom bara stora klumpar och det gick inte att urskilja vad som var vad. Däremot kunde vi blandannat se ett fint hjärta, en njure en lång ryggrad och bröstkorgen på lillan vilket var sjukt mäktigt! Hon växte tydligen jättefint och viktuppskattades till 3,6 nätta kilo - en helt perfekt bebis om ni frågar oss ♥ Att SF-måttet legat samma i 3 veckor kunde tydligen bero på att hon sjunkit längre ner i bäckenet och vridit sig inne i magen, det kunde även vara därför som jag kände annorlunda eller mindre rörelser.
Klockan 10.15 så var vi tillbaka på Östra och barnmorskan kletade in mig i glidmedel för att kunna genomföra ultraljudet. Det var stoooor skillnad från att se henne i vecka 25 till vecka 42, allting var liksom bara stora klumpar och det gick inte att urskilja vad som var vad. Däremot kunde vi blandannat se ett fint hjärta, en njure en lång ryggrad och bröstkorgen på lillan vilket var sjukt mäktigt! Hon växte tydligen jättefint och viktuppskattades till 3,6 nätta kilo - en helt perfekt bebis om ni frågar oss ♥ Att SF-måttet legat samma i 3 veckor kunde tydligen bero på att hon sjunkit längre ner i bäckenet och vridit sig inne i magen, det kunde även vara därför som jag kände annorlunda eller mindre rörelser.
11.15
Efter ultraljudet fick vi prata med en jättetrevlig barnmorska som skulle boka in en igångsättning för oss i vecka 42+0. Vi fick en tid på Östra den 23/7 klockan 8.00! Äntligen ett nytt mål tänkte vi och hade ingen aning om vad natten skulle föra med sig. Jag frågade även om slemproppen som gått och hon berättade att det var helt normalt - "det kan vara ett fint tecken på att förlossningen kan vara nära nu!"
14.00
Jag och Pierre var nu hemma och vi bestämde oss för att ta en powernap, något jag med NÖJE tackade ja till eftersom vi gått runt i Nordstan ett tag samt att vi fick promenera från Järntorget och hem pga inställda spårvagnar. Det är ynka 2 km men för en varm, höggravid kvinna så är det en mil typ. Tungt i ryggen och för benen! Vi sov ända fram till 17.00 typ och passade på att köra en färdknäpp "bara för att" förhoppningsvis sätta igång någonting ♥
Jag och Pierre var nu hemma och vi bestämde oss för att ta en powernap, något jag med NÖJE tackade ja till eftersom vi gått runt i Nordstan ett tag samt att vi fick promenera från Järntorget och hem pga inställda spårvagnar. Det är ynka 2 km men för en varm, höggravid kvinna så är det en mil typ. Tungt i ryggen och för benen! Vi sov ända fram till 17.00 typ och passade på att köra en färdknäpp "bara för att" förhoppningsvis sätta igång någonting ♥
19.00
Min älskade syster kom förbi och vi käkade världens godaste pannbiff med potatis och gräddsås som Pierre fixat till oss allihopa. Mums säger jag bara, skulle nog kunna tänka mig att trycka i mig det nästan varje dag! Vi satt vid köksbordet och tjötade och skrattade ända fram till 22.30 när Linda bestämde sig för att åka hem.
Vi sa hejdå till henne och slängde oss i soffan för att glo på 2 avsnitt av vår nya favoritserie Revenge.
Vi sa hejdå till henne och slängde oss i soffan för att glo på 2 avsnitt av vår nya favoritserie Revenge.
19 juli
00.30
Nu börjar det roliga! Jag hade under avsnitt 2 av Revenge känt mig lite konstig och jag bökade mig upp hela 3 gånger ur soffan för att kissa (kände mig jättekissenödig)! Pierre säger nu i efterhand att han tyckte det var konstigt men det var nog inte värt att kommentera för konstigare saker har ju faktiskt hänt, haha. Hur som helst, vi stänger av teven och går in på toan för att borsta tänderna varpå Pierre pekar på mig och utbrister:
"Men vad händer?!"
"Men vad händer?!"
Jag kollar mellan mina ben (jag står upp vid handfatet) och ser att det rinner någonting rätt ner på golvet och längs mina ben; "kissar jag ner mig?". Vi skrattar hysteriskt och pussar på varandra när vi inser att vattnet precis gått. Medan jag pratar med förlossningen så fnissar jag lite för det porlar rätt ner i toalettvattnet under tiden. Hon säger till oss att försöka sova och ringa tillbaka om värkarna kommer 3ggr på 10 min, annars ska vi till Östra på kontroll på morgonen.
04.15
Nu skriver jag "live" såattsäga. Det här inlägget har tagit 1h att skriva eftersom jag är tvungen att pausa mellan värkarna som nu kommer var 4-5 minut. Det gör ont, riktigt ont faktiskt och jag får andas igenom dem för att de ska kännas så lite som möjligt. Vi tänker försöka sova (eller iallafall vila) lite nu även om det inte finns en chans att det går att somna i de här värkarna. Pierre är världens finaste och hjälper mig att andas ordentligt och han klockar varenda värk så vi vet hur långt det är emellan ♥ Varje värk är ungefär 1 minut lång.
Uppdaterar förhoppningsvis nästa gång med en liten bebis i lägenheten istället för i magen ♥ Kram och hej!
9 dagar "över" (vecka 41+1)
Igår gick vi in i den 42:a graviditetsveckan och jag kan med handen på hjärtat säga att jag trodde att jag skulle fött redan. Vi fick ju höra från barnmorskor, vänner och kollegor att det är vanligt att gå över så att vi borde ställa oss in på att få henne 2 veckor efter beräknat men det kändes bara löjligt just då. Jag tycker fortfarande att det är onödigt att säga det till mig eftersom jag lika gärna hade kunnat föda 2 veckor innan beräknat men det är ju inget man vet.
Hur som helst så ska vi på vårt absolut sista (garanterat) besök hos barnmorskan idag klockan 15.00, då hoppas jag att hon ska kolla om det händer något downstairs eller om jag fortfarande är lika intakt som innan.
Har verkligen inga som helst känningar på att något skulle vara nära att sätta igång förutom att jag får smärtfria sammandragningar lite oftare än vanligt, plus att de kommer även när jag sitter stilla. Vi får se vad de säger på BM-avdelningen sen!
Idag är det förövrigt superfint väder och även om jag ÄLSKAR solen och värmen så ger det mig lite ångest.. Just nu önskar jag att jag var ute i Havstenssund med familjen och bara njöt av livet till max, men jag vet att vi måste vänta tills vi har "landat" lite med barnet och få komma till ro med amning och såna saker som ska fungera. Vårt nya liv innebär ju faktiskt att det inte är "bara och bara" med allting. Och Havstenssund finns ju kvar när vi är redo, som tur är ♥ Ge mig bara lite hav och kustkänsla så skulle jag älska allting just nu.
Igår slängde jag ihop en dubbelsats med chokladbollar bara för att ha något att snacka på på kvällen. Stackars Pierre har lite svårt att hålla tassarna borta när jag äter så mycket dålig mat, han som är så nyttig nuförtiden! Han kompenserar det dock med att springa iväg och träna såhär på morgonkvisten ♥ Duktig värre!
En vecka "över" - check (vecka 40+6)
Då har vi alltså klättrat över vårt beräknade förlossningsdatum med hela 7 dagar, en vecka!
Fint nog så ligger det mer fokus på att det är MAX en vecka kvar tills vi blir igångsatte eftersom man inte ska gå mer än 2 veckor över beräknat. Jag tror att det har något att göra med att moderkakan inte livnär barnet lika bra som tidigare ju längre graviditeten fortskrider, och tur är väl det för det känns som att jag och Pierre skulle kunna ta så mycket bättre hand om henne på utsidan nu ♥ Igår utlovade jag ett mindre bildregn så det löftet ska jag såklart hålla! Jag mår jättebra, oförskämt bra faktiskt, bara för att få det sagt. Längtar bara efter skrutten!
Två goa bilder från den lilla timmen vi spenderade på Saltholmen i förrgår ♥
En glad tjockis och en glad smalis på tåget mot Kungsbacka igår! ♥
Hela fina familjen Larsson/Stäring ♥ Ella hade lärt sig att cykla helt själv (utan stödhjul!) så hon bara flög förbi oss gång på gång medan vi stod och tittade på.
Pierre bjöd på fantastiska kesoplättar till frukost imorse som vi tryckte i oss tillsammans med grädde och bär ♥ Och juice såklart. Klarar mig inte utan juice nuförtiden. Bravo Apelsinjuice ska det vara, annars kan det kvitta!
Ännu en dag på vift (vecka 40+5)
Nääääääru, inget bebisfödande idag heller!
Det är nu sjätte dagen över beräknat och det är inte så jobbigt som jag förväntat mig än så länge. Det enda som är lite halvtråkigt är att vi inte längre har något datum att "räkna ner" till. Den 8 juli var ju vårt mål i flera månader och nu när vi har klättrat över det så är det lite svårt att sätta upp ett nytt mål. Det vi har gjort lite halvhjärtat är att räkna ner lite till våra veckobesök hos barnmorskan; nästa gång vi ska dit är på onsdag (idag är det söndag) och då ska vi förhoppningsvis få lite information och kanske ett datum ang igångsättning, dock så hoppas jag helt klart på att vår lilltjej ska klara det här själv så att allting blir så naturligt som möjligt.
Hur som haver, idag har vi varit med Erik, Angelica och barnen i Kungsbacka och imorgon ska jag lägga ut massor av bilder från kameran och skriva om hur gött jag sovit inatt. Fast min förhoppning är (och kommer vara varje dag fram tills dess att det faktiskt händer) att jag inte alls kommer sova särskilt gott utan att jag kommer igång med värkarbetet. Men vi får se. Jag är glad vilket som för jag vet att varje dag som går är en dag närmare massor av bra saker:
Få se hur lilla bebisen i magen faktiskt ser ut.
Kunna sova på mage.
Kunna sova på mage.
Vänta mig i sömnen utan att vakna av det.
Slippa kissa 100 gånger per natt.
Få krama Pierre ordentligt, sådär så att man nuddar hela kroppen.
Och massor av andra saker som allihopa har att göra med att jag äntligen ska få träffa min dotter ♥
Godnatt folkens! ♥
Saltholmen och soffhäng! (vecka 40+4)
Snabb uppdatering om dagen som gått och lite bilder från Instagram tänkte jag dela med mig av nu, känns så jävla trist att lägga upp såhär dåliga bilder men håll till godo - både jag och Pierre ska använda kameran bättre snart! Tror jag är lite avtrubbad eftersom jag inte har något redigeringsprogram än heller. Menmen, det gör inget, bilder som bilder!
Imorse smällde jag i mig tre stora favoriter till frukost; knäckebröd med saltgurka, hallonyoughurt med lite müsli och Bravo apelsinjuice! Dregglar lite över skrivbordet när jag ser den här bilden nu faktiskt. Pierre som är nyttigheten själv nuförtiden åt sportknäckebröd med keso och rökt kalkon.. Efter graviditeten och amningen så ska jag också börja tänka på hur och vad jag äter, inte bara trycka i mig allting som är gott. Jag ser fram emot en sundare livsstil med både träninng och nyttigare mat. Men som sagt - en sak i taget och just nu håller jag på att (förgäves eller?!) försöka föda fram en onge.
Vi tog en kort sväng ut till Saltholmen! Egentligen hade vi tänkt ligga här hela dagen och sola våra stackars bleka kroppar så vi hade med oss full matsäck med lunch, kaffe och bullar. Meeeeen vädret går inte alltid att lita på så VIPS var molnen hopade över hela himmeln och det blev lite kallt i vinden så vi promenerade hem igen. En fin timme fick vi dock på klipporna och det är inte fy skam när vi legat instänga i lägenheten en hel vecka. Bebisen verkar ha fått en ny hobby inne i magen också, nämligen att stånga mig rätt ner i musen. TACK för det älskade barn säger jag bara, det är jätteskönt. Ibland får jag promenera (vagga) som om jag bajsat ner mig eftersom det känns som att hela hennes huvud sjunkit ner som ett bowlingklot mellan benen på mig. Men jag ska inte klaga, varje tecken på att hon jobbar sig åt det hållet tar jag med glädje tusen gånger om hellre än att hon bara ligger stilla ♥ När vi kom hem somnade vi i sängen och sov middag i nästan 2 härliga timmar tillsammans med våra mysiga katter!
Efter tuppluren drog Pierre fram gitarren och underhöll både mig och magen med musik & sång ♥ En halvtimme in i spelandet ungefär så fick jag helt plötsligt från ingenstans världens sammandragning varpå jag utbrister:
"Jävlar älskling! Jag har världens sammandragning! Känn, kom och känn, magen är stenhård överallt!"
Det är inte så att jag aldrig kännt en sammandragning innan, har haft dem sedan vecka 25 typ, men det är ovanligt att de kommer när jag sitter helt stilla.
"Jävlar älskling! Jag har världens sammandragning! Känn, kom och känn, magen är stenhård överallt!"
Det är inte så att jag aldrig kännt en sammandragning innan, har haft dem sedan vecka 25 typ, men det är ovanligt att de kommer när jag sitter helt stilla.
Pierre känner över hela magen, lutar sig närmare med ansiktet och säger:
"Bra fröken livmoder!" och går och sätter sig med gitarren igen och fortsätter spela.
Haha alltså min underbara, snygga sambo ♥ Du är så rolig.
Vid ett senare tillfälle sa han även att "hon" är duktig som fixar sammandragningar och jag gick väl mer eller mindre loss på det eftersom jag anser att det är JAG som fixar sammandragningar, inte bebisen. Men tydligen så menade han min kropp och "det är väl en hon eller?!". Tji fick jag!
Såhär glad blir jag när mina potatisklyftor nästan är klara i ugnen och jag inser att jag snart ska få trycka i mig dem tillsammand med gräddfil och kyckling. Kan tänka mig att jag kommer vara lika glad för ett igångsatt värkarbete som för potatisklyftor när det väl är dags för det, om inte gladare haha. Vi får se, det kanske även kommer vara så att jag kommer se snäppet mer skräckslagen ut. Ska försöka fånga det på bild så får vi jämföra.
Så ja, det var kvällens update! Ingen bebis och inga som helst tecken på att det skulle vara nära så nu ska jag och Pierre chilla i sängen tills vi somnar (såklart..........) och fläkten står och blåser runt kall luft i hela rummet, halleluja! Nattinatt fina ni ♥
// En mycket trött och lite smått otålig blivande mamma.
Heffaklumpen (vecka 40+3)
Idag har jag kännt mig som en enda stor heffaklump! Tycker numera att mina steg låter mer när jag går, min röv landar liksom lite hårdare i soffan när jag sätter mig ner och mina fläbbiga armar svänger omkring lite tyngre i luften medan jag går. Konstigt nog så är det själva bebismagen som känns mest elegant just nu. Den är ju bara där liksom.
Visst, den är lite ivägen när jag ska böja mig ner för att hämta upp något som mina klumpiga händer tappat på golvet, men förutom det så är den bara.... fin ♥ På tal om att böja sig ner så är det oerhört charmigt att se mig göra detta nuförtiden, jag måste nämligen böja mig framåt en liten bit för att sedan sära på benen och fortsätta i någon slags mixad squat/framåtböjning... En liten extra finess är även att jag stönar lite besvärat varje gång jag gör den här "övningen" eftersom min ryggrad blir chockad över hur tung jag blir helt plötsligt och luften bara pyser ut mig ungefär. Sexig är mitt mellannamn!
Idag har vi legat i soffan nästan heladagen och kollat klart på de avsnitt av The Vampire Diaries som finns ute än så länge, fin serie det dära även om huvudpersonen Elena är en jävla gnällspik! Vi avslutade även kvällen med en varsin blåbär- och vaniljmilkshake som var supergod, den hjälper rätt fint mot min halsbränna också så jag ska nog försöka köra en shake per dag tills trollet väljer att komma ut till oss.
Nu är det dags att sova och jag satte mig egentligen bara vid datorn för att skriva i vår kassabok/månadsbudget men det är ju så svårt att hålla fingrarna borta från bloggen när man har så mycket att skriva av sig! Men nu får det räcka för idag, vi väntar fortfarande på att bebis vill komma ut så nu ska vi ligga bredvid varandra i sängen och spela Candy Crush en stund innan vi släcker lamporna och hoppas på att jag vaknar med värkar eller något om några timmar. Over and out! ♥
Hallåååååååååååååååååååååå? ♥
3 dagar över? (vecka 40+2)
Min lilla parasit till hyresgäst har inte riktigt fattat att vårt kontrakt gick ut i måndags så hon bor fortfarande kvar därinne.. Man får ju intala sig själv att det är bäst så, hon är ju kvar där inne av en anledning! Eller så handlar det helt enkelt bara om att jag är så oerhört trygg och bekväm att hon inte vill ut, haha.
Vi var hos barnmorskan imorse och vi gick båda två dit med förhoppningen om att hon skulle kolla statusen på min tapp men så blev inte fallet. Såhär gick allting till lite mer detaljrikt:
Vi kom dit och fick höra att en barnmorska var magsjuk så att vi allihopa var dubbelbokade pga detta. Barnmorskan som skulle ta hand om oss (det var inte vår ordinarie då hon stuckit iväg på semester..) skickade in mig på toan med en mugg som jag skulle kissa i medan hon tog in en annan gravid kvinna på rummet, 5 minuter senare kom hon ut och det var vår tur. Kollade kisset och konstaterade att det var så fint, så fint. Inget protein där minsann.
Tog blodtryck, mätte magen, lyssnade på hjärtat - allting såg perfekt ut och vi satt som två stolta tuppar som just fått se sin bil gå igenom en perfekt besiktning ♥
Sen säger hon såhär:
"Ni vet väl vad man ska göra för att sätta igång förlossningen va??"
Pierre svarar med ett brett (men lite försiktigt) leende att man kanske ska försöka med färdknäppen?
Pierre svarar med ett brett (men lite försiktigt) leende att man kanske ska försöka med färdknäppen?
"Ja, man ska ha sex! Har ni inte gjort det hittills så tycker jag att det är hög tid att börja ha sex nu, för det finns ett ämne i sperman som heter Prostaglandin som är samma ämne som används vid igångsättning!"
Hon fortsatte berätta om att det självklart inte är lika stor "dos" som i deras gele men om tappen skulle vara mogen för det (öppen och mjuk) så är det minsann vetenskapligt bevisat att det fungerar. Jag känner direkt att det är ett perfekt tillfälle att fråga henne om hon kanske skulle kunna kolla hur min tapp ser ut kanske?
"Nej, det gör jag inte förrän nästa vecka. Du är nämligen inte överburen, det är man efter vecka 42."
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ jaja. Okej. Nänä.
Nu när jag skriver så verkar det kanske som att hon är en bittertant men det är hon inte, hon var tvärtom världens härligaste lilla dam så det gjorde inte så mycket att hon inte ville dyka in i mina mer privata delar för att kolla läget. Hon fick mig att känna att det var helt okej att "gå över tiden", det är ju helt normalt. Sen satt vi där och pratade om kusten, båtar och norrmän i några minuter innan det var dags för oss att gå hem igen, lika ovetande om hur min livmodertapp ser ut som innan vi kom dit. Men lika lyckliga för det ♥
Nu när jag skriver så verkar det kanske som att hon är en bittertant men det är hon inte, hon var tvärtom världens härligaste lilla dam så det gjorde inte så mycket att hon inte ville dyka in i mina mer privata delar för att kolla läget. Hon fick mig att känna att det var helt okej att "gå över tiden", det är ju helt normalt. Sen satt vi där och pratade om kusten, båtar och norrmän i några minuter innan det var dags för oss att gå hem igen, lika ovetande om hur min livmodertapp ser ut som innan vi kom dit. Men lika lyckliga för det ♥
Kontentan av den här dagen är alltså att jag INTE gått över tiden, jag har bara klättrat över mitt beräknade datum. Tydligen en sjukt stor skillnad.
Och att vi har beprövat denna vetenskapligt bevisade teori om att starta en förlossning genom att ligga.
Än så länge har ingenting hänt!
Söt kille som underlättar vardagen för mig 100 gånger om genom att (bland annat) ge mig fotmassage ♥
Ingen bebis än! (vecka 40+1)
Fortfarande så skådar vi ingen bebis i våra famnar och jag är nu på dag 2 över beräknat. Känns lite småsegt såklart eftersom man vaknar varje morgon (eller under nattens alla kisspauser för den delen) och hoppas att någonting ska hända.
Gjorde inte det lite extra ont nu när hon tryckte neråt?
Känner jag mig lite illamående?
Är jag ovanligt pigg?
Är jag ovanligt trött?
Är NÅGOT annorlunda?!
Hela dagen går jag runt och analyserar minsta lilla känsla och hoppas att det faktiskt ska sätta igång och göra riktigt jävla förbannelse-ont. Men näh, som sagt, ingenting idag heller.
Jag och Pierre kände att det var dags att börja försöka göra något åt saken så vi drog ut på en promenad nu på kvällen! Vi drog en mysig runda i Slottsskogen som bara ligger några 100m bort och kikade på älgar, fåglar, bambisar och hästar ♥ Det coolaste var nog pappa älg. Och att vi faktiskt gick 5 hela km. Sjukt stolt över min tunga kropp som bar runt mig hela vägen även om flåset stundvis var rätt högljutt. 1 timme och 10 minuter tog hela rutten och skulle det vara så att lillfisen fortfarande inte har pressat sig ut ur min va-jay-jay tills imorgon så tar vi nog en liknande runda igen.
Två nöjda och glada soon-to-be föräldrar ♥
Imorgon ska vi även till barnmorskeavdelningen på morgonen så då kommer jag kunna smita in här med en alldeles färsk "tapp-status" för att kunna uppdatera er och framtida mig själv om ifall den påverkats något eller om jag är sluten som en mussla fortfarande. Spännande grejer på gång nu allihopa! Sov så gott.
1 dag över (vecka 40+0)
Nepp, ingen bebis än så länge!
Jag var ju redan beredd på att gå över tiden eftersom det tydligen är väldigt vanligt att göra det när man är förstagångsföderska och det är inte så jobbigt ännu. Det har ju bara gått en dag så jag vet ju inte hur jag kommer känna ifall det fortsätter dröja, men idag känner jag mig lika pepp och nyfiken som jag gjorde igår.
Man ska nog passa sig för att klaga för mycket när man mår så bra som jag gör nu, när som helst kan det ju smälla till och då kommer jag nog önska att jag inte ville ha det..
Pierre sitter i vardagsrummet och jobbar medan jag bloggar från datorn i sovrummet och jag skrev alldeles nyss:
"Nu vill jag bara att jag ska börja få ont! Jag längtar efter smärtan!"
Så hur mycket jag än försöker intala mig själv om att vara glad och lugn så längtar jag nog lite mer efter att komma igång än jag erkänner för både mig själv och alla runt omkring. Pierre längtar också (såklart) och pratar med magen ibland för att försöka övertala lillan om att hon är färdig nu och att hon är meeer än välkommen ut!
Pierre sitter i vardagsrummet och jobbar medan jag bloggar från datorn i sovrummet och jag skrev alldeles nyss:
"Nu vill jag bara att jag ska börja få ont! Jag längtar efter smärtan!"
Så hur mycket jag än försöker intala mig själv om att vara glad och lugn så längtar jag nog lite mer efter att komma igång än jag erkänner för både mig själv och alla runt omkring. Pierre längtar också (såklart) och pratar med magen ibland för att försöka övertala lillan om att hon är färdig nu och att hon är meeer än välkommen ut!
Eftersom jag redan från början av graviditeten lovade att jag skulle skriva om den brutala sanningen så tänker jag självklart fortsätta med det nu och framöver även om flera kanske tycker att det sticker lite i ögonen att läsa några av de saker som jag kommer beskriva.
Imorse när jag duschade så märkte jag att min slempropp lossnade. Efter att ha googlat runt en hel del så beslutade jag mig för att inte ringa barnmorskan eller förlossningen, det behöver nämligen inte betyda någonting alls men min förhoppning är att den inte återbildas och att värkarna kan få komma igång inatt eller någon gång imorgon. Men som sagt, det kan ju även dröja några dagar så vi ropar inte hej ännu!
Snart ska jag och Pierre ta oss en lång promenad och möta upp en tjej som vi ska köpa tre bebisplagg av via en loppis-sida på Facebook. Världens bästa grej! 40,- betalar vi henne för en röd klänning, en lila pyjamas och en jeansklänning. Helt klart värt det.
Ha en fortsatt fin dag så ska jag gå upp i vardsagsrummet och sätta mig mitt framför fläkten, haha ♥
Dagen med stort D (vecka 39+6)
Idag är våran lillskrott beräknad att komma ut till oss.
Som ni kanske förstår så är hon inte det, annars hade jag inte bloggat. Hon verkar trivas så ofantligt bra där inne för jag har inte några som helst känningar till att någon förlossning skulle vara i närheten av att sätta igång! Nu vet jag ju att det kan hända när som helst utan förvarning, men man är så jädrans otålig nu! Jag vill ha ut henne NU! Tankar som snurrar i huvudet är bland annat:
Hur ska allting sätta igång? Ska det börja med att vattnet går när jag reser mig ur soffan eller ska värkarna succesivt komma igång..? Och hur långt kommer jag låta värkarna gå innan jag ringer till förlossningen? Jag är en envis jävel och kommer antagligen försöka klara mig själv hemma så länge som möjligt. Eller kommer jag bara balla ur och ringa vid minsta lilla smärta kanske? Det är ju lite detta som är charmen med att vi har gått 100% idag äntligen, vi går in i nästa fas och har ingen aning om hur eller när vi ska behöva hantera allt nytt. Kanske inatt. Kanske om en vecka. Det återstår att se!
Hur ont kommer det göra? Jag skulle inte vilja påstå att jag är rädd för smärtan som komma skall, jag är snarare nyfiken och "pepp". Det har jag varit ända sedan vi fick ett plus på gravtestet i slutet av oktober egentligen, det ska bli oerhört spännande att få se hur jag reagerar till allt det här. Smärta och allt som hör till.
Vi har iaf packat hela förlossningsväskan och den står i hallen och väntar på oss så fort vi behöver åka in. Det känns som att vi kommer komma in med hur mycket packning som helst; babyskydd, en kylbag med lite mat, dryck och snacks, en väska med våra grejer och skötväskan med saker till bebisen. MASSOR JU! Hoppas även att vi packat "rätt" saker i den så att vi inte glömmer något.. Det återstår ju att se!
Den här veckan jobbar förresten Pierre hemifrån och nästa vecka börjar hans 4 veckor långa semester vilket känns huuuuuuuuuuuuuuuur bra som helst! Nu när vi tajmar lillans födsel så jäkla bra på sommaren så slänger vi även in hans 10 pappadagar i samband med semestern så det blir ju 6 veckor som han kommer kunna vara hemma med mig/oss ♥ Känns lyxigt!
Om hon inte skulle ha tittat ut till oss innan torsdag klockan 10.00 (det är måndag idag) så ska vi till besök hos en barnmorska och ta alla vanliga prover och mått samt kolla livmodertappen. Min förhoppning är att den iaf ska ha börjat utplånas om det är så att hon fortfarande bor kvar i mig.. Pierre har helatiden gissat att hon ska komma natten mellan 8-9:e så förhoppningsvis slipper vi gå på det där besöket!
Det känns helt fantastiskt att det äntligen är den 8 juli. Datumet som vi längtat efter och väntat på så sjukt länge! Det har legat något magiskt över att gå och vänta på det här datumet och nu är vi här. Hur gick det till?! Det ska bli otroligt spännande att se när hon väl tittar ut, när det än blir. Stannar hon en vecka till så känner jag inte för att sura sönder mig själv över det - hon stannar ju antagligen av en bra anledning. Det enda som är jobbigt är som sagt att jag är klar med magen. Jag är redo för att bli av med den och istället bära runt på en liten, liten, liten bebis! GE MIG EN BEBIS NU! ♥
Craving (vecka 39+3)
Jag har aldrig riktigt suktat efter någonting under hela den här långa graviditeten, men så för några veckor sedan så hade vi en ananas hemma som vi hackade upp. JÄVLARRR vad god den var. Sedan dess har jag nästan känt mig ledsen om jag inte öppnar kylen på kvällen och ser en ananas där inne. I några dagar nu så har jag och Pierre haft som kvällsrutin att hacka upp lite vattenmelon (läs mycket) och en ananas och käkat som en liten fruktsallad.
På bilden här ovanför kan ni även se mitt speciella te - hallonbladste. Jag vet inte om det är en massa hokus pokus över det men det ska tydligen sätta igång förlossningen snabbare, få mig att blöda mindre under själva förlossningen och läka snabbare efteråt. Plus att det ska sätta fart på amningen! Låter lite "magiskt" men det är ju gott så det gör ju absolut ingen skada iallafall! Kul att prova på.
Luna... (Vecka 39+0)
Haha jag avlider!!!
Fångade en helt fantastisk bild på Luna när hon gäspar.
Hade ingen aning om att hon hade så många sylvassa tänder där inne, haha!
Det närmar sig! (vecka 39+0)
Det känns att det är nära nu ♥
Hela min kropp och mitt sinne börjar på något övermänskligt sätt ställa in sig på att det snart är dags att föda. Tillexempel så har jag börjat få ganska starka, eller kraftfulla, förvärkar som håller i sig lite olika länge varje gång - ibland går det en timme, ibland några minuter. Under "värkarna" (känns så löjligt att kalla dem för det, jag förstår ju att de inte kommer kunna jämföras med de som kommer sen) så börjar jag automatiskt andas så som vår barnmorska lärt oss, någonstans i mitt inre så vet jag liksom att det är lika bra att jag börjar "öva" på min andning. Det är nästan som att kroppen ger mig små smakprov på vad det är för typ av smärta som komma skall och ger mig en chans att öva in min andning. Haha, jag hör ju själv hur flummigt det låter men jag tänker på det varenda gång det händer. Antingen så är det ren kvinnlig instinkt eller så är jag bara så jävla smart att jag övar upp mig.
Hursomhelst, i helgen så kände väl Pierre mer eller mindre av att jag var lite extra trött. Jag hade knappt sovit någonting, mina ben värkte och jag var sådär allmänt "nere" som man kan bli ibland nu under graviditeten. Jag grät hysteriskt vid ett tillfälle, skrattade hejdlöst vid ett annat.. Hur löser han det problemet? JO! Han köper frukost medan jag ligger kvar i sängen på söndag morgon; äggröra, bacon och tomat. Plus att han drar förbi caféet och köper varsin "sommarbakelse" till oss ♥ Senare på eftermiddagen fick jag även fotmassage, jisses säger jag bara, han kan om han vill den där mannen.
Efter det har det varit lite extra lätt att existera såattsäga. Hur sorgligt det än låter så är det som ett slags sjukt bekräftelsebehov - jag måste få veta att han vet hur duktig jag är som gör det här. Inte för att jag har något val eller så, han har lite svårt att bli gravid, men det är ändå ett jävla hästjobb att bygga en människa ibland. Jag har haft det bortskämt enkelt under hela vägen, allting har flytit på precis som det ska, men det är fortfarande tungt. Det är ju inte som att mitt psyke inte påverkas av detta. Som tur är så känner jag 1000 gånger om att det är värt det, hur tung jag än är i kroppen och hur mycket det än tar emot att be om hjälp för att komma upp ur soffan så älskar jag att vara gravid ♥
Och ibland hatar jag det...
