Eftersom jag sitter på jobbet så slänger jag inte lite random instagramblider från helgens vistelse i Havstensund, jag har tusen och åter tusen bilder på telefonen egentligen men jag tar och fläcker upp dem när jag kan få sätta mig ner och redigera med dem lite innan. Se och njut.

 

Idag går vi in i den 31:a veckan av den här graviditeten, jag kan knappt förstå hur fasen vi hamnade här så snabbt! Ibland känns det som att det var förra veckan som vi ringde upp våra familjer och berättade att vi skulle bli föräldrar, medan det ibland känns som hundra år sedan. Jag är fullt medveten om att jag kommer framstå rätt schizofren när det här inlägget är av den muntrare typen än det förra, men det är bara att hålla i hatten och följa med - mitt humör svänger snabbare än vinden.

Efter det förra inlägget (som jag för övrigt skrev när jag slutade jobbet ungefär) så regnade det kraftigt utanför fönstret och det enda jag tänkte då var att jag ville ställa mig där ute och bara bli pissad på. Att bli helt blöt så att håret fastnade på kinderna och kanske gråta lite. MEN! Min fina sambo som alltid lyckas förstå vad jag behöver skickade följande lilla sms medan jag lommade bort mot båten:

"Ta dig bara hem hjärtat, så ordnar jag resten <3 Tänk inte på mat, jobb eller framtid. Sätt dig i soffan, sätt på tv'n och vänta på mig. Jag skall ta hand om dig!"

Alltså, just där och då så var det smset precis vad jag behövde. Jag fick kriga för att inte lägga mig ner på bryggan och storböla bara för att jag tyckte så jävla synd om mig själv och för att Pierre var en sån ängel! När han sedan kom hem hade han fixat sushi, mina favoritchips, en stor cola och blommor... Jag grinade som en liten bebis i några minuter, vägrade släppa honom. Jag hulkade verkligen, ni vet när man gråter så att axlarna flyger upp och ner? Så grät jag, och snorade gjorde jag. Det var antagligen väldigt charmigt.

 

Känner mig helt orkeslös och nedstämd så fort jag kommer till jobbet varje morgon, är helt utpumpad på energi och ibland får jag nästan lust att springa in på en toalett för att gråta av mig. Jag gör det inte dock för det skulle vara så jävla jobbigt att komma ut med rödgråtna ögon. Orkar inte med fler blickar än de man redan får pga magen och min smått vaggande gångstil. Jag har 35 arbetsdagar kvar innan jag är klar och kan få gå hem och vila, även om det här jobbet "bara" innebär att sitta still på röven och svara i telefon så är den psykiska påfrestningen från att göra samma sak 600 ggr om dagen lite för mycket för mig just nu. När jag kommer hem så har jag inte lust att göra någonting, om det inte vore för att Pierre var hemma så skulle jag sova klockan 19.00. Och jag skulle somna med ångest.

Egentligen är det så överdramatiskt att jag ens skriver ner det här men det känns som att jag inte har någon runt mig som jag kan ringa och prata av mig med just nu, så jag skriver ner det istället. Kommer säkert skratta åt mig själv om några månader när jag läser det här, åt hur patetisk jag är, men just nu känner jag mig hur låg som helst. Det har varit så några dagar. Jag är inte sugen på någon mat heller och jag har inte lust att göra någonting. Vill bara ligga i soffan, vara tyst och titta på TV. Inget annat.

Blöh..

Imorse var jag och Pierre hos våran barnmorska för ett vanligt rutinbesök, vi skulle kolla blodvärden och SF-mått på mig samt lyssna på lilla Novas hjärtljud och få lite information om vad som kommer framöver. Som vanligt så var mina blodvärden perfekta (skryt, skryt) och hon verkade väldigt nöjd över hur jag verkade må psykiskt. Jag har ju ingen förlossningsrädsla än och jag känner mig oförskämt lugn över vilken livsförändring vi faktiskt ger oss in i. Notera dock att jag skriver det här i vecka 30. Vår BM trodde att vi skulle uppleva nya känslostormar när poletten ramlar ner, nya tankar om förlossning och kommande liv tillsammans med ett spädbarn kommer uppstå och först då kan man börja bearbeta sin egna "inre bild" av hur man vill att saker ska bli. Ser nästan fram emot att den där poletten typ bara ramlar ner från himeln och slår mig som en atombomb mitt i pannan så att jag nästan välter. För så lugn och rofylld som jag är nu kan jag väl för tusan inte fortsätta vara? Eller?

 

Hursomhelst så verkade hon lite brydd över SF-måttet.. Låg nästan på översta kurvan första besöket och nu hade jag sjunkit ner till mittkurvan. Värdet är ju därför inte oroväckande lågt men hon ska ändå hålla extra koll på tillväxten genom att vi kommer in och mäter lite oftare så att det inte fortsätter att växa för långsamt. Eftersom hon inte verkade orolig så bestämde vi oss för att inte oroa oss vi heller. När hon sedan tog mitt blodtryck så konstaterade hon att mitt övertryck var lite väl högt (145/65) och sa till oss att vänta i väntrummet en halvtimme och sedan komma in och göra en ny mätning. Mätning nummer två gav henne samma resultat (145/70) och då bad hon mig att kissa i en liten mugg. Hon lät faktiskt lite stressad över mitt höga blodtryck och även om jag inte förstod riktigt varför så stressade jag också upp mig lite där inne på toaletten, råkade tillochmed kissa på mina fingrar... Pierre stod kvar och pratade med vår BM och han såg lite nervös ut när hon ledde oss, med ganska raska steg, till ett annat rum. Hon förklarade att vi behövde se om det fanns protein i urinen, äggvita, och att det inte vore särskilt bra ifall det skulle vara det eftersom det kan vara ett tecken på havandeskapsförgiftning. När stickan visade att det inte fanns några indikationer på äggvita så verkade hon genast mycket lugnare - och vi också såklart.

 

Jag ska tillbaka om en vecka för nya prover och jag skulle ljuga om jag sa att det här inte har påverkat mig under dagen. Det har inte ens slått mig förrän idag att oväntade saker faktiskt kan hända. Saker kanske inte alltid går som på räls bara för att det gjort det hittills. Förlossningen börjar närma sig och jag håller alla tår och tummar som finns för att allting flyter på så smidigt som möjligt.

 

 

Det finns en liten tjej som älskar sin morbror Pierre mer än någon annan, jag tror tillochmed att hon slår mig i den här kärlekstävlingen för hon blir nästan aldrig sur på honom ens. När han är med så finns det inte en chans att någon annan får uppmärksamhet, nejnej, det är 100% morbror som gäller. Denna lilla tjej heter Alice och är något av det mest bedårande som finns.

Hur ska detta gå när Pierre ska få sin egna lilltjej?

I helgen hade vi faktiskt tänkt att ha en så kallad "helig söndag", men som vanligt så hittar vi alltid på någonting att göra så att helgen bara flyger förbi. När vi vaknade klockan 9 på söndag morgon så var det första Pierre sa till mig; "Du... Varför åker vi inte och köper allting vi behöver till bebisrummet idag?". Han behövde inte säga så mycket mer innan jag hade kläderna på mig, frukosten var i magen och skorna påsnörade! Vi drog till IKEA och fixade allting och som vanligt så använde vi deras finfina hemkörningstjänst. Perfekt för oss som inte har någon bil. Det kostar lite extra men det har varit värt det varenda gång.

Efter några timmars byggande och klockan slog 22.00 så kunde vi titta in i rummet som ett ställe där en liten, liten människa faktiskt kommer att kunna bo. Det kändes HELT sjukt!

 

 

80 små dagar kvar till beräknat! ♥

 

Världens absolut bästa godis!

Skäms lite varje gång jag äter lakrits eftersom jag var så nojjig över att göra det i början, men eftersom forskningen inte har visat att det är någon fara att klämma i sig det medan man är preggo så tänker jag ignorera den där skamkänslan. Skulle inte klara mig utan en påsa här på jobbet! Jag äter en påse i veckan. Typ.

 

 

För övrigt så har jag bara 38 arbetsdagar kvar innan jag går på semester/mammaledighet :) Det känns helt absurt att jag faktiskt ska gå hem den 14 juni och inte jobba igen på ett år ungefär.. Hjälp.

Lite som bilden till höger känner jag när Pierre gnäller över sin skinnflärp på magen.

Som han tror är fett förövrigt.

 

Direkt när jag och Pierre blev gravida och fick ett preliminärt BF-datum så laddade vi ner en "gravid-app" som visar ungefär vad som händer och när det händer i graviditeten. Det är sjukt spännande, speciellt när man själv kan märka att det som står där stämmer. Mindre roligt blir det när jag märker av de mindre smickrande bitarna av att vara gravid, tillexempel som att mina hormoner påverkar mina tarmar, att min ökade blodmängd gör mig svettig helatiden och helst har minusgrader i lägenheten (vilket Pierre förgäves försöker motarbeta) eller att jag ibland får sån hjärtklappning att det känns som att jag precis sprintat 500m. Imorse när jag satt på spårvagnen så började det nästan rinna saliv ur munnen på mig eftersom mitt hjärta helt plötsligt bara började rusa, det är lite läskigt men samtidigt så vet jag ju om att det är helt normalt.

 

Så här står det förresten i vår gravidapp den här veckan:

 

Ditt barn är nu ca 25cm långt från huvud till stjärt och vikten är ca 1,2kg. Barnets tillväxt och utveckling är mycket snabb nu. Lungorna är i princip färdigutvecklade. Barnet är van vid din röst, fortsätt att prata och sjung för barnet.

 

Det är nu en tredjedel kvar av graviditeten. Du kanske känner dig helt slut eller så mår du fantastiskt, det är mycket olika. Livmodern fortsätter att växa och du kan känna tryck upp mot bröstkorgen. Det kan vara en lite obehaglig känsla. Det är en kraftig tillväxtperiod mellan vecka 28-32. Barnet är livligt i magen och kan ibland hindra dig i din nattsömn. Nu är det dags att gå på föräldrautbildning, prata med din barnmorska.

 

 

 

Det är inte bara och bara nuförtiden...

Jag och Pierre har LÄNGE planerat att införskaffa en garderob med skjutdörrar så när vi gick till IKEA i lördags klockan 13:00 så hade vi inte en enda tanke på vilket evighetsprojekt det här skulle bli. Nejnej. Istället skuttade vi runt bland alla snygga spegeldörrar, valde bort och valde till tills vi hade hittat "vår" garderob och skrev upp allting på en fin lista där det exakta priset räknats ihop. Nästa stopp - lagerhyllorna!

 

Här inne (ute?) så tog vi varsin vagn eftersom vi skulle lyckas skrapa ihop hela 17 paket till det här monstret, vi misstänkte att det skulle behövas mer än en vagn. Vid första stoppet skulle vi hämta de tyngsta paketen - de skulle väga 55kg och innehöll tillsammans själva stommen. Det ena paketet var pyttelite skadat i ena hörnet så vi haffade en av lagerkillarna som gav oss en liten lapp och sa till oss att vi får lite rabatt på den om vi tar med den till fyndhörnan, och vi fick 60% rabatt på den! Hur bra som helst och vips så kunde vi dra av 400,- på slutsumman. De andra paketen hittade vi hur lätt som helst och sen bar det av mot kassorna, på något sätt lyckades vi återigen få rabbat, fråga mig inte hur det gick till men slutsumman blev 300,- billigare än vad vi så noggrannt räknat fram. Det var bara att tacka och ta emot så vi drog iväg och lämnade alla paket vid hemkörningen - mellan klockan 19-22 skulle det levereras lovade de :)

 

När vi sedan satt på spårvagnen och NÄSTAN var hemma (då var klockan 17:20) så ringde en kille och frågade om det var okej att de kom med våra varor om 40 min..... En timme för tidigt?! Vi fick skynda oss litegranna med att riva sönder de två garderoberna som stod ivägen i hallen och när det var gjort hann vi sitta still i 5 min innan vi fick springa ut och hjälpa flyttkillarna att bära upp alla paketen, jag stod bara och höll upp dörren för dem eftersom Pierre inte ville att jag skulle göra några tunga lyft ♥

 

Klockan är nu 18:45 och byggandet av stommen till garderob nummer 1 sätter igång.

Klockan 01:30 kände både jag och Pierre att det fick räcka, då hade vi fått ihop båda delarna till stommen, fått upp skenorna till dörrarna och spegeldörren. Vi hade ont i händerna och ryggarna, vi svettades och det låg skräp överallt... Men garderoben var uppe.. Och det enda som var kvar var en dörr och all inredning :)

 

 

Vi vaknade klockan 11-isch och satte igång med byggandet 13:30 tror jag.

Det som är så "härligt" efter en sån här lång period av skruvande, hamrande och klurande är att relationen mellan mig och Pierre ibland fick ta lite stryk. Min hormoner och foglossningar hjälpte inte till för att försöka vara förstående när spegeldörren gång på gång lossnade från sin skena. Varken jag eller Pierre kunde förstå vad som var fel och det sög eftersom vi trodde att garderoben nu var klar. Men nähh, efter att ha slängt iväg några gliriga kommentarer till varandra så tog vi ett djupt andetag, gick igenom allting och hittade tillslut en liten, liten platsbit som var vriden åt fel håll och VIPS så ramlade hjulet på dörren rätt ner i sin skena. Lyckan var ett faktum!

 

 

Inredningen åkte in och både jag och Pierre la prydligt in våra kläder på de förbestämda platserna, sen satt vi i sängen och tittade på vad vi åstadkommit. Så många high fives och styrkekramar som vi har gett varandra den här helgen har vi nog aldrig givit varandra tidigare! Ni förstår, klockan är nu 19:00 och vi var inte klara för dagen ändå.. Skräp skulle slängas, de gamla sönderslagna garderoberna skulle till "tippen", vi skulle möblera om rummet, äta, duscha och göra matlådor....

 

Klockan 23:00 låg vi i vår nybäddade säng, totalt utslagna, tittade på vår nya garderob i vårt nymöblerade rum och undrade vart fan helgen tog vägen. Såhär trött som jag är nu har jag aldrig varit i hela mitt liv. Aldrig.

Samtidigt så har jag ALDRIG varit så jäkla stolt över hur bra jag och Pierre samarbetade för att få det här bygget att fungera, jag är ganska gravid nuförtiden och jag klarar inte av allting som jag brukar. Mina muskler fungerar inte på samma sätt och jag har foglossningar som gör ont när jag tar i. Plus att jag har en liten Nova i magen som stundvis lägger sin fot på olämpliga ställen.

 

 

Så just nu längtar jag hem.

Till vår säng.

Till vår nya garderob.

Till vårt fina sovrum.

Och till min underbara sambo ♥

 

 

I tisdags var jag och Pierre på Emmakliniken där vi gjorde ett extra ultraljud.

Det är en privatklinik så därför fick vi betala för det själv och anledningen till att

vi valde att göra det var för att vi var så JÄDRANS nyfikna på vad det är som gömmer

sig där inne. Så på morgonen klockan 9.00 satt vi lite pirriga i väntrummet och skulle få

reda på om vi ska bli föräldrar till en son eller en dotter.

 

Väl där inne så förklarade hon för oss - väldigt vänligt - att vi ska blanda nytta med nöje

under det här ultraljudet. "Vi ska kolla så att allting växer som det ska, att hjärtat slår

ordentligt OCH självklart ta reda på vad det är för kön".
Ett fantastiskt upplägg kände jag samtidigt som jag var så nyfiken att jag var nära
bristningsgränsen. Hon tog god tid på sig för att kolla allting och vi fick titta på den

lilla kroppen ur alla vinklar som gick, och hjärtljuden lät precis som jag mindes dem

från förra besöket hos barnmorskan. Badumbadumbadum - skitsnabbt! Pulsen låg

på 140 och om man ska lite på vad skrocken säger så skulle vi alltså få en liten

flicka. Men skrock har jag svårt att ta åt mig så jag tänkte faktiskt inte mer över det
just då. Efter att vi hade lyssnat på hjärtljuden så sa hon bara rakt ut i luften att:
"Ja, men då tar vi väl reda på vad det är för något då" och styrde sin apparat för att

hitta en vinkel som gjorde att vi kunde se.

 

 

Både jag och Pierre höll andan och jag minns inte om vi satt och höll varandra i handen
just då men det kändes som att allting avstannade en liten stund.

"Det här är en flicka"

 

Vår lilla alien som växer inuti mig och sparkas så fort jag lägger mig ner, är inte en "den"
längre, det är numera en liten Nova, vår lilla dotter som snart är hos oss ♥

Så hur många klänningar och gulliga grejer vi än tänker på att köpa nu så är det en

hagelbössa som blivande pappa Pierre tänker införskaffa sig först av allt.

 

 

 

Mormor har stickat små tossor till vårt lilltroll ♥

Blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på de små fötterna som ska få plats i dem.