Känner mig helt orkeslös och nedstämd så fort jag kommer till jobbet varje morgon, är helt utpumpad på energi och ibland får jag nästan lust att springa in på en toalett för att gråta av mig. Jag gör det inte dock för det skulle vara så jävla jobbigt att komma ut med rödgråtna ögon. Orkar inte med fler blickar än de man redan får pga magen och min smått vaggande gångstil. Jag har 35 arbetsdagar kvar innan jag är klar och kan få gå hem och vila, även om det här jobbet "bara" innebär att sitta still på röven och svara i telefon så är den psykiska påfrestningen från att göra samma sak 600 ggr om dagen lite för mycket för mig just nu. När jag kommer hem så har jag inte lust att göra någonting, om det inte vore för att Pierre var hemma så skulle jag sova klockan 19.00. Och jag skulle somna med ångest.

Egentligen är det så överdramatiskt att jag ens skriver ner det här men det känns som att jag inte har någon runt mig som jag kan ringa och prata av mig med just nu, så jag skriver ner det istället. Kommer säkert skratta åt mig själv om några månader när jag läser det här, åt hur patetisk jag är, men just nu känner jag mig hur låg som helst. Det har varit så några dagar. Jag är inte sugen på någon mat heller och jag har inte lust att göra någonting. Vill bara ligga i soffan, vara tyst och titta på TV. Inget annat.

Blöh..