Det är lite lustigt det där med att alla säger att barn är meningen med livet..

 

Nu efter att ha fått ett barn så förstår jag vad de menar och om jag ska vara helt ärlig så har jag nog innerst inne alltid förstått att det är så.

Men en sak var jag inte beredd på, och det är hur mycket jag har förflyttat mitt levnadsfokus från mig själv och lagt över nästan allt till Nova. Jag skriver nästan allt eftersom jag fortfarande lever för mig själv också, men det är bara grejen att mina grejer inte känns lika viktiga längre. Jag är sugen på öl ibland men det känns inte lika viktigt som det gjorde för ett år sedan, klart att jag skulle vilja gå på bio två gånger i månaden som vi gjorde innan hon fanns egentligen men det känns som en lägstaprioritering i jämförelse med att vara med och få uppfostra Nova.

Jag lever verkligen för mitt barn nu. Det finns helt plötsligt en verklig mening, en som går att ta på liksom, med att jag finns och existerar just nu. Vilken underbar känsla! Även om jag antagligen kommer se mig själv som ett barn fram till den dagen jag tuppar av så får jag nog ta och erkänna att jag också känner mig lite vuxen för första gången och det är rätt coolt.

 

Nu svmalar jag igen, bla bla bla! Vad jag egentligen ville komma fram till är att jag går runt med någon slags känsla av övermänslig kärlek. Både för Nova och för Pierre som ville starta en familj med mig.

Jag vill även passa på att berätta att jag fyller år om en vecka och för er där ute som känner mig så vet ni att jag i princip brukar ha nedräkning en månad i förväg - så mycket älskar jag att fylla år! .....men i år har jag nästan glömt att jag har en födelsedag. Vadå ska vi fira mig? Ska vi lägga pengar från vår gemensamma kassa på en present... till mig?! VÄRDELÖST! Känner hur avtrubbad och tråkig jag låter när jag skriver så men allting bottnar faktiskt i något mycket bättre än bitterhet; nämligen att det finns något som är viktigare än mig själv ♥