I lördags startade jag och Pierre dagen oerhört långsamt med att bara ligga i soffan och käka vår frukost medan vi kollade på två avsnitt av Breaking Bad. Fläkten stod på soffkanten och blåste rätt på oss eftersom det var 24 grader varmt på utsidan redan klockan 12 på dagen... Alltså det är inte okej. Vet inte om jag hade överlevt helgen utan den där fläkten faktiskt, jag hade väl gått och lagt mig under sängen som våra stackars katter gjorde en sväng, det var tydligen det svalaste stället i lägenheten.

 

Runt klockan 2 så gjorde vi oss iordning för att dra ner på stan för att käka någonting innan vi skulle heja syrran runt Gbg-varvet, vi hamnade på Pizza Huts uteservering - mums! Det roliga i hela denna kråksången var att vi hade på oss shorts och linne båda två, vädret var helt otroligt och vi var hur varma som helst när det helt plötsligt bara smäller av en stor åsk-knall. Skithögt! Himlen hade typ blivit svart på 10 sekunder och temperaturen sjönk med 4 grader lika snabbt, var domedagen påväg tro? Utan förvarning så började det dugga och blåsa kraftigt så jag och Pierre flyttade våra glas till ett bord längre in under markiserna, men det var redan kört. Himlen öppnade sig och regnet piskade oss i ryggen - det låg vågrätt i luften. Det har nu gått 1 minut sedan åskan small av ungefär. Folk sprang in och gömde sig, glas blåste av borden och gick sönder, affärernas klädställ välte och det började hagla. Stora hagelkulor liksom. 30 sekunder senare stannade allting av och människorna kröp ut från sina gömställen. Det var helt sjukt, jag och Pierre stod och skrattade utanför Pizza Hut och undrade vad i hela fridens namn som just hände?! Anyway, vi betalade och köpte oss en liten glass i en kiosk och ställde oss i början på Avenyn för att hinna se Linda innan hon sprang förbi.

 

Fasen vad imponerad jag är av människor! Gubbar sprang förbi oss där vi stod, gamla tanter krigade sig uppför och tusentals andra löpare skulle snart få gå i mål efter 2,1 mils löpning. Fyfan säger jag bara för att göra det i den värmen som var i lördags.. Vidrigt rent utsagt. Men så efter att vi hade stått där så såg vi helt plötsligt ett yvigt vitt hår i tofs som studsade förbi, jäklar vad vi skrek och hejade! :D Direkt efter att hon hade sprungit förbi så tog vi spårvagn till målgången och mötte upp henne, och det var kanske inte världens roligaste för två människor (jag och Pierre) som avskyr att röra oss i stora folkmängder. Isch vad med folk alltså! Men desto roligare att hänga med Linda plus att vi även hann säga hej till Alicia och min morbror Kenta och hans fru Ellen.

 

Grattis till alla löpare som sprang trots den sjuka hettan och STÖRSTA grattiset till Linda som persade med 16 minuter och sprang i mål på 2h 11min och 40s :D ♥

 

Värmen är ett faktum! Idag är det rena rama sommarvärmen i Göteborg och Pierre skuttade iväg i sina sommarshorts idag. Personligen så känner jag mig inte lika "skuttig" över det faktum att det är över 20 grader varmt helt plötsligt, men jag ska verkligen inte klaga. Sommaren drar med sig många fina grejer, för att nämna två så ska jag bli mamma och min mor fyller hela 50 år! Så inga sura miner, nu biter vi ihop och ler oss igen den här svettperioden. Idag krängde jag på mig en sommrig klänning men jag kände mig lite för naken för att gå barbent så strumpbyxorna fick hänga med de också :)

Nu är det bara en månad kvar tills jag tar ut mina semesterveckor! Den 14 juni gör jag min sista dag här i Swedbanks koncernväxel och det känns allt annat än dåligt kan jag ju säga.. När jag bestämde mig för att inte jobba hela vägen fram till förlossningen så kändes det som att den 14:e var en hel evighet bort, men vips så vaknade jag imorse och slogs av tanken att jag bara har 20 arbetsdagar kvar - WEHOO! Som tur är så har jag ett väldigt enkelt jobb, jag behöver aldrig anstränga mig eller göra några avancerade rörelser, det enda som egentligen kräver någon typ av rörelse är när jag behöver gå på toa. Och fylla på isvatten i vattenflaskan. Annars sitter jag bara på mitt fylliga arsle hela dagarna och säger "Välkommen till Swedbank" 500-600 gånger varje dag. DET är livet det.

 

Ikväll kommer min fina syster förbi med en bordsfläkt som hon hämtat upp åt mig. Tanken är att den ska följa med mig i alla rum i lägenheten nu när det börjar bli så jävlarns varmt! Så ikväll kommer hon, räddaren i nöden med en fläkt i ryggsäcken!

Sådärja, då var det alltså "bara" 8 små veckor kvar.. Det är helt seriöst ingenting. Om jag tittar 8 veckor tillbaka i tiden så var det när vi fick höra hjärtslagen för första gången. Känns som att det var förra veckan jag satt här och skrev om det, inte hela två månader sedan?! Men som alla som redan fött barn säger - "tiden går jättefort". Jag är helt och hållet med på det spåret. Etthundra procent liksom.

 

 

Nu såhär i slutet (wohooooooo!) av graviditeten så svettas jag som en liten idiot varenda dag. Jag önskar verkligen att jag kunde vara en del av er som njuter av att värmen och våren äntligen har kommit till oss men jag njuter oerhört lite av detta faktum. Jag har ingenting att ha på min fläbbiga kropp längre plus att jag klumpar omkring som en stor elefant i vår sommarvärme som jag upplever den. Svett är allt jag är nuförtiden typ, det är väldigt sexigt. Någon som dock verkar älska detta faktum är vår älskade lillkatt Luna som alltid kommer och lägger sig på mig för att njuta av hur varm jag är. Jag njuter inte lika mycket även om hon såklart är väldigt söt som vill gosa med mig, och eftersom hon ligger och purrar på magen så känns det som att vi redan nu vänjer vår dotter vid att det finns någon i hushållet som låter så ♥ Nu är jag klar på jobbet så jag ska löka mig ner till stan för att möta upp min mindre lökiga hälft. Over and out!

 

Sådärja! Nu vet jag inte hur vi ska kunna bli mer redo än vad vi redan är här hemma.. Alla kläder är tvättade och nedlagda i sina små lådor i bebisrummet. Nästa steg får nog bli att packa väskan som vi ska dra med oss till förlossningen.

Ibland kan jag sitta och komma på mig själv med att tänka på något som är lite för svårt att greppa så att jag helt plötsligt bara måste ta ett djupt andetag för att inte få panik eller någonting. Ett suveränt exempel på en sån tanke är när jag börjar klura på hur stort universum är. För jag menar, utanför vår atmosfär börjar en annan typ av "tillvaro" - alltså själva rymden med alla planeter och stjärnor och skit, men när den tar slut så säger många (och många tycker att det är logiskt att stanna tanken här!) att det finns ingenting. VADÅ INGENTING?! Är det en tjock vägg eller? Och hur tjock är den?? Och vad finns bakom den? Vad ÄR detta "ingenting"? Är det vakuum? Och isåfall - hur mycket vakuum? Hur långt sträcker det sig liksom? I mitt huvud så går det inte riktigt ihop, argumentet "det är ingenting där" är helt värdelöst, det håller inte! Det kan ju omöjligt finnas ett stopp på hur stort universum är. Men nu kommer mitt dilemma här då.. OM det här dumma universum nu skulle vara oändligt, betyder det då att det växer helatiden? Och OM det nu faktiskt är så att det gör det, vad växer det ut i?? För om det växer så betyder det ju helt plötsligt att det finns någonting "utanför" universum. OCH VAD FAN ÄR DET???? Jag får typ rabies av att tänka på det här så jag försöker låta bli för att inte plåga mig själv. Men ni vet känslan.

 

Nu till en annan sak som jag känner lika stor ångest av att grubbla över - nämligen att Pierre inte kan känna hur det känns när vår dotter sparkar och rör sig i magen.. Jag vet ju såklart att det är så det är, män kommer aldrig uppleva det vi kvinnor upplever i det här - på samma sätt som att vi aldrig kommer förstå hur ont en pungspark faktiskt gör (tack och lov för det). När vi är hemma tillsammans så kommer jag på mig själv flera gånger med att ropa och tjöta på honom för att han ska känna, klämma och titta så att han inte missar någonting som jag har lyxen att uppleva helatiden.. Men faktum kvarstår ju att han ändå inte känner det jag gör. Jag blir typ tårögd när jag tänker på det för jag blir så oerhört bortskämd med att tjuvstarta relationen med vår dotter med 9 månader. FUSK SÄGER JAG! Och nu, nu känner jag verkligen långa drag i magen, jag känner hur hon sträcker på sig, spjärnar emot med fötterna och bökar omkring. Men inte fasen kan jag dela med mig av det till blivande pappan och det gör mig tokig. Jag har försökt förklara hur det känns för att han ska förstå bättre (notera för övrigt att han inte ber om det här, jag prackar på honom det här babblet vare sig han vill eller inte) och den bästa förklaringen hittills för att beskriva en spark är följande:

 

"Tänk dig att du åker över ett gupp i vägen och du känner en sån där G-kraft. Ta bort kittlet och där har du känslan."

 

Eeeeehsåatteh.. Orättvis skit är vad det är. Men älskling, bara så du vet så får du henne så mycket du vill sen när hon inte är en stor ryggsäck på min mage, jag lovar ♥

 

 

Det går verkligen upp och ner det här med foglossningar; ibland känner jag verkligen ingenting och tror typ att jag ska kunna springa till spårvagnen medan jag andra dagar går runt som en gammal kärring. Första gången jag kände av mina foglossningar var i vecka 16 ungefär, minns att jag trodde att jag hade fått någon typ av nervkläm alldeles ovanför högra skinkan så jag la inte ner så mycket tankekraft på det förrän Pierres syster skrattade lite lätt åt mig när jag berättade om det och sa snällt att "det är foglossningar hjärtat, inget nervkläm". Jaha ja, tänkte jag, redan? Trodde i mitt stilla sinne att det var något som drabbar gravida när de är redo att kläcka typ.. Men efter det iallafall så har jag som sagt haft det väldigt enkelt, inte behövt anpassa mig särskilt mycket mer än att jag försöker gå kortade stunder och vila oftare.

Men idag alltså.. Idag har jag jätteont. När jag gick av färjan på Lindholmspiren så kände jag typ för att lägga mig ner på en bänk eller någonting, jag hade inte alls någon lust att gå ända fram till kontoret för det knep och gjorde ont i hela ryggslutet. Ska ta upp det med våran BM på måndag. Tror dock att det här är helt och hållet mitt eget fel - eller vem fan skulle det annars bero på?! - eftersom vi strosade runt på Chalmerscortegen i förrgår, något jag egentligen är fullt medveten om att jag inte borde göra, men eftersom jag är så jädra envis så gör jag det ändå. Blev straffad direkt på igår morse när jag hade svårt att komma upp för trapporna i lägenheten.

Och sen det här med sammandragningar. Maken till irriterande grej får man fan leta efter! Kan ju knappt resa mig upp från sängen utan att hela magen spänner sig till en stor okokt potatis och jag får gå typ framåtlutad tills det går över (eller sätta mig ner igen och hoppas att jag kan ställa mig efter en stund). Jag får sammandragningar av andra vardagliga saker också, typ som att diska, plocka ner tvätt i maskinen, böja mig ner mot golvet för att knyta mina skor, gå upp ur soffan... Blir ständigt påmind om hur lite saker jag kan göra när jag är gravid. Min kropp verkar vilja att jag ska sitta still, hålla käften och bara vara nöjd med allting - något jag finner lite, lite, lite svårt när jag helst av allt skulle vilja träna, gå i normalt tempo och plocka runt i lägenheten! BAHH!! Frustrationen är ett faktum och jag känner mest att lilla fisan gärna får komma ut snart.. Två månader kvar ungefär... Vi längtar ♥

Eftersom jag sitter på jobbet så slänger jag inte lite random instagramblider från helgens vistelse i Havstensund, jag har tusen och åter tusen bilder på telefonen egentligen men jag tar och fläcker upp dem när jag kan få sätta mig ner och redigera med dem lite innan. Se och njut.

 

Idag går vi in i den 31:a veckan av den här graviditeten, jag kan knappt förstå hur fasen vi hamnade här så snabbt! Ibland känns det som att det var förra veckan som vi ringde upp våra familjer och berättade att vi skulle bli föräldrar, medan det ibland känns som hundra år sedan. Jag är fullt medveten om att jag kommer framstå rätt schizofren när det här inlägget är av den muntrare typen än det förra, men det är bara att hålla i hatten och följa med - mitt humör svänger snabbare än vinden.

Efter det förra inlägget (som jag för övrigt skrev när jag slutade jobbet ungefär) så regnade det kraftigt utanför fönstret och det enda jag tänkte då var att jag ville ställa mig där ute och bara bli pissad på. Att bli helt blöt så att håret fastnade på kinderna och kanske gråta lite. MEN! Min fina sambo som alltid lyckas förstå vad jag behöver skickade följande lilla sms medan jag lommade bort mot båten:

"Ta dig bara hem hjärtat, så ordnar jag resten <3 Tänk inte på mat, jobb eller framtid. Sätt dig i soffan, sätt på tv'n och vänta på mig. Jag skall ta hand om dig!"

Alltså, just där och då så var det smset precis vad jag behövde. Jag fick kriga för att inte lägga mig ner på bryggan och storböla bara för att jag tyckte så jävla synd om mig själv och för att Pierre var en sån ängel! När han sedan kom hem hade han fixat sushi, mina favoritchips, en stor cola och blommor... Jag grinade som en liten bebis i några minuter, vägrade släppa honom. Jag hulkade verkligen, ni vet när man gråter så att axlarna flyger upp och ner? Så grät jag, och snorade gjorde jag. Det var antagligen väldigt charmigt.

 

Känner mig helt orkeslös och nedstämd så fort jag kommer till jobbet varje morgon, är helt utpumpad på energi och ibland får jag nästan lust att springa in på en toalett för att gråta av mig. Jag gör det inte dock för det skulle vara så jävla jobbigt att komma ut med rödgråtna ögon. Orkar inte med fler blickar än de man redan får pga magen och min smått vaggande gångstil. Jag har 35 arbetsdagar kvar innan jag är klar och kan få gå hem och vila, även om det här jobbet "bara" innebär att sitta still på röven och svara i telefon så är den psykiska påfrestningen från att göra samma sak 600 ggr om dagen lite för mycket för mig just nu. När jag kommer hem så har jag inte lust att göra någonting, om det inte vore för att Pierre var hemma så skulle jag sova klockan 19.00. Och jag skulle somna med ångest.

Egentligen är det så överdramatiskt att jag ens skriver ner det här men det känns som att jag inte har någon runt mig som jag kan ringa och prata av mig med just nu, så jag skriver ner det istället. Kommer säkert skratta åt mig själv om några månader när jag läser det här, åt hur patetisk jag är, men just nu känner jag mig hur låg som helst. Det har varit så några dagar. Jag är inte sugen på någon mat heller och jag har inte lust att göra någonting. Vill bara ligga i soffan, vara tyst och titta på TV. Inget annat.

Blöh..

Imorse var jag och Pierre hos våran barnmorska för ett vanligt rutinbesök, vi skulle kolla blodvärden och SF-mått på mig samt lyssna på lilla Novas hjärtljud och få lite information om vad som kommer framöver. Som vanligt så var mina blodvärden perfekta (skryt, skryt) och hon verkade väldigt nöjd över hur jag verkade må psykiskt. Jag har ju ingen förlossningsrädsla än och jag känner mig oförskämt lugn över vilken livsförändring vi faktiskt ger oss in i. Notera dock att jag skriver det här i vecka 30. Vår BM trodde att vi skulle uppleva nya känslostormar när poletten ramlar ner, nya tankar om förlossning och kommande liv tillsammans med ett spädbarn kommer uppstå och först då kan man börja bearbeta sin egna "inre bild" av hur man vill att saker ska bli. Ser nästan fram emot att den där poletten typ bara ramlar ner från himeln och slår mig som en atombomb mitt i pannan så att jag nästan välter. För så lugn och rofylld som jag är nu kan jag väl för tusan inte fortsätta vara? Eller?

 

Hursomhelst så verkade hon lite brydd över SF-måttet.. Låg nästan på översta kurvan första besöket och nu hade jag sjunkit ner till mittkurvan. Värdet är ju därför inte oroväckande lågt men hon ska ändå hålla extra koll på tillväxten genom att vi kommer in och mäter lite oftare så att det inte fortsätter att växa för långsamt. Eftersom hon inte verkade orolig så bestämde vi oss för att inte oroa oss vi heller. När hon sedan tog mitt blodtryck så konstaterade hon att mitt övertryck var lite väl högt (145/65) och sa till oss att vänta i väntrummet en halvtimme och sedan komma in och göra en ny mätning. Mätning nummer två gav henne samma resultat (145/70) och då bad hon mig att kissa i en liten mugg. Hon lät faktiskt lite stressad över mitt höga blodtryck och även om jag inte förstod riktigt varför så stressade jag också upp mig lite där inne på toaletten, råkade tillochmed kissa på mina fingrar... Pierre stod kvar och pratade med vår BM och han såg lite nervös ut när hon ledde oss, med ganska raska steg, till ett annat rum. Hon förklarade att vi behövde se om det fanns protein i urinen, äggvita, och att det inte vore särskilt bra ifall det skulle vara det eftersom det kan vara ett tecken på havandeskapsförgiftning. När stickan visade att det inte fanns några indikationer på äggvita så verkade hon genast mycket lugnare - och vi också såklart.

 

Jag ska tillbaka om en vecka för nya prover och jag skulle ljuga om jag sa att det här inte har påverkat mig under dagen. Det har inte ens slått mig förrän idag att oväntade saker faktiskt kan hända. Saker kanske inte alltid går som på räls bara för att det gjort det hittills. Förlossningen börjar närma sig och jag håller alla tår och tummar som finns för att allting flyter på så smidigt som möjligt.

 

 

Det finns en liten tjej som älskar sin morbror Pierre mer än någon annan, jag tror tillochmed att hon slår mig i den här kärlekstävlingen för hon blir nästan aldrig sur på honom ens. När han är med så finns det inte en chans att någon annan får uppmärksamhet, nejnej, det är 100% morbror som gäller. Denna lilla tjej heter Alice och är något av det mest bedårande som finns.

Hur ska detta gå när Pierre ska få sin egna lilltjej?

I helgen hade vi faktiskt tänkt att ha en så kallad "helig söndag", men som vanligt så hittar vi alltid på någonting att göra så att helgen bara flyger förbi. När vi vaknade klockan 9 på söndag morgon så var det första Pierre sa till mig; "Du... Varför åker vi inte och köper allting vi behöver till bebisrummet idag?". Han behövde inte säga så mycket mer innan jag hade kläderna på mig, frukosten var i magen och skorna påsnörade! Vi drog till IKEA och fixade allting och som vanligt så använde vi deras finfina hemkörningstjänst. Perfekt för oss som inte har någon bil. Det kostar lite extra men det har varit värt det varenda gång.

Efter några timmars byggande och klockan slog 22.00 så kunde vi titta in i rummet som ett ställe där en liten, liten människa faktiskt kommer att kunna bo. Det kändes HELT sjukt!

 

 

80 små dagar kvar till beräknat! ♥

 

Världens absolut bästa godis!

Skäms lite varje gång jag äter lakrits eftersom jag var så nojjig över att göra det i början, men eftersom forskningen inte har visat att det är någon fara att klämma i sig det medan man är preggo så tänker jag ignorera den där skamkänslan. Skulle inte klara mig utan en påsa här på jobbet! Jag äter en påse i veckan. Typ.

 

 

För övrigt så har jag bara 38 arbetsdagar kvar innan jag går på semester/mammaledighet :) Det känns helt absurt att jag faktiskt ska gå hem den 14 juni och inte jobba igen på ett år ungefär.. Hjälp.