I lördags startade jag och Pierre dagen oerhört långsamt med att bara ligga i soffan och käka vår frukost medan vi kollade på två avsnitt av Breaking Bad. Fläkten stod på soffkanten och blåste rätt på oss eftersom det var 24 grader varmt på utsidan redan klockan 12 på dagen... Alltså det är inte okej. Vet inte om jag hade överlevt helgen utan den där fläkten faktiskt, jag hade väl gått och lagt mig under sängen som våra stackars katter gjorde en sväng, det var tydligen det svalaste stället i lägenheten.

 

Runt klockan 2 så gjorde vi oss iordning för att dra ner på stan för att käka någonting innan vi skulle heja syrran runt Gbg-varvet, vi hamnade på Pizza Huts uteservering - mums! Det roliga i hela denna kråksången var att vi hade på oss shorts och linne båda två, vädret var helt otroligt och vi var hur varma som helst när det helt plötsligt bara smäller av en stor åsk-knall. Skithögt! Himlen hade typ blivit svart på 10 sekunder och temperaturen sjönk med 4 grader lika snabbt, var domedagen påväg tro? Utan förvarning så började det dugga och blåsa kraftigt så jag och Pierre flyttade våra glas till ett bord längre in under markiserna, men det var redan kört. Himlen öppnade sig och regnet piskade oss i ryggen - det låg vågrätt i luften. Det har nu gått 1 minut sedan åskan small av ungefär. Folk sprang in och gömde sig, glas blåste av borden och gick sönder, affärernas klädställ välte och det började hagla. Stora hagelkulor liksom. 30 sekunder senare stannade allting av och människorna kröp ut från sina gömställen. Det var helt sjukt, jag och Pierre stod och skrattade utanför Pizza Hut och undrade vad i hela fridens namn som just hände?! Anyway, vi betalade och köpte oss en liten glass i en kiosk och ställde oss i början på Avenyn för att hinna se Linda innan hon sprang förbi.

 

Fasen vad imponerad jag är av människor! Gubbar sprang förbi oss där vi stod, gamla tanter krigade sig uppför och tusentals andra löpare skulle snart få gå i mål efter 2,1 mils löpning. Fyfan säger jag bara för att göra det i den värmen som var i lördags.. Vidrigt rent utsagt. Men så efter att vi hade stått där så såg vi helt plötsligt ett yvigt vitt hår i tofs som studsade förbi, jäklar vad vi skrek och hejade! :D Direkt efter att hon hade sprungit förbi så tog vi spårvagn till målgången och mötte upp henne, och det var kanske inte världens roligaste för två människor (jag och Pierre) som avskyr att röra oss i stora folkmängder. Isch vad med folk alltså! Men desto roligare att hänga med Linda plus att vi även hann säga hej till Alicia och min morbror Kenta och hans fru Ellen.

 

Grattis till alla löpare som sprang trots den sjuka hettan och STÖRSTA grattiset till Linda som persade med 16 minuter och sprang i mål på 2h 11min och 40s :D ♥