Jag höll helt seriöst på att kissa ner mig lite när jag läste de här tipsen som är riktade mot den blivande pappan som bestämt sig för att vara med på förlossningen. Lät och njut säger jag bara, läs och njut. Och skratta.

 

"Okej, så du har bestämt dig för att följa med in på förlossningsavdelningen? Bra jobbat! Det kommer du inte att ångra om du gör dig förberedd, märk väl. Tro nämligen inte att du får wife cred bara genom att ställa upp.
Om du bara traskar omkring som ett fyllo kan det faktiskt sluta med röda tal i boken och det kan vi ju inte ha. Därför har jag listat mina 15 hetaste grundtips för väntande pappor som önskar komma ut från förlossningsavdelningen med båda testiklarna i behåll.

 

1. Sätt vardagen på paus.
Du har med dig telefonen till sjukhuset bara för att kontakta närmaste familj. För en gångs skulle är telefonen bara en telefon. Du svarar självklart inte om kompisar ringer för att berätta om fotbollsresultat, du uppdaterar inte facebook var femte minut, du sticker inte in på toaletten för att spela Angry Birds och du instagrammar inte #förlossningen #trött #kommerdenintesnart? Se på den väntande mamman som en auktoritär krångelfant till chef som följer dig med hökögon och bara längtar efter att ge dig sparken vid första traverklamp.

 

2. Klaga...
...inte på något!
Jodå, det är skit att vara vaken en hel natt. Japp, det är plågsamt med en öm hals som bara blir värre. Du har inte en person i magen, en person som har blivit fetare i nio månader, för att sedan ha det jättesvårt att pressa sig ut ur dig. Och inte minst: Du har inte en person inne i magen, en person som har blivit fetare i nio månader, för att sedan ha det jättesvårt att pressa sig ut ur dig. You dig?

 

3. Var kungen av kardiotokografi!
Å, så du vet inte vad  kardiotokografi är? Nå Buster, gör dig redo för din viktigaste arbetsuppgift någonsin. En kardiotokografi är en maskin som målar fostrets hjärtverksamhet, värkarnas täthet och styrka. Ditt jobb är att följa med på en skärm som övervakar barnets hjärtrytm, du ska se till att allt är normalt och förutse värkar. När hjärtrytmen faller vet du att en värk är på väg och när du ser det talet sjunka, då är det bara att stålsätta sig. Då är det nämligen precis dags för djävulens studentflak att svänga in och sätta igång ett helvete. Utan någon annan liknelse kan du tänka på den fallande hjärtrytmen som en förvarning på samma sätt som när vattnet drar sig tillbaks inför en tsunami.
Liten avvikelse: Det KAN tänkas att kardiotokografen bara är en meningslös inrättning byggd för att pappor ska känna sig viktiga och hållas i schack under hela förlossningsprocessen, men detta måste jag undersöka närmare.

 

4. Läkare för en kväll.
Varje gång någon kommer in på rummet är det viktigt att du avlägger en full rapport på allt från hälsotillståndet hos mamma och barn, till de sista 20 talen från kardiotokografen, tidspunkt för när mamma åt sist, hur många timmar ni har varit där, om hon ser lite blek ut och hennes preferenser innan ett kex. Detta gäller inte bara för överläkare och liknande, utan för alla. Skulle städpersonalen dyka upp för att byta lakan och tömma soporna? Full rapport! De sa att du aldrig skulle bli läkare? Hah! Detta är din chans att hoppa över många års tråkig utbildning och vara tidernas mest allvetande läkare för en natt. Ta chansen!

 

5. Gör så gott du kan
Om det är bra nog för Admiral P, så är det bra nog för mig. I Sverige säger vi gärna ”Äh, gör bara så bra du kan, så blir det bra nog”, underförstått: Det är inte så farligt.
Men i detta sammanhang betyder det däremot att du ska göra det så bra som överhuvudtaget möjligt. Du ska verkligen inte tänka att du kunde ha gjort mer efteråt, så ge verkligen allt du kan här inne, oavsett vad du ombeds göra.
Om du bara ska ut och hämta kex, se till att hitta de absolut bästa kexen som går att få tag på. Se det inte som en promenad längs korridoren för att hämta några torra skorpor, utan hellre som ett dyk ner till havets botten för att hämta upp aztekerguld.

 

6. Håll dig vaken, cowboy!
Den utslitna, väntande hönsmamman kan gärna sova lite mellan värkarna. Detta kan vara helt magiskt för att återhämta sig och samla styrka till flera tunga akter och pressning.
Detta gäller dock bara för mamma, alltså inga cowboysträck för pappa. Du har en viktig uppgift i att hålla dig vaken, så om du måste äta frystorkat pulverkaffe och skölja ner det med kaffe.

 

7. Packa smart
För att vara på den säkra sidan så helgarderar man gärna när man packar ”förlossningsväskan” och proppar den full med barnkläder och tjejgrejjor, mer än man någonsin behöver. Men vad glömmer man? Pappa. Det är inte ovanligt att pappa sitter utsvulten och tokmager på BB i kläder som luktar uteliggare. Ta med kläder, toalettsaker och mat/snacks.

 

8. Stå inte ivägen.
Det är lätt att bli överivrig och det är helt klart uppskattat med en ivrig pappa, men stå inte i vägen. Hitta ett hörn och vakta den som ditt eget hundhus. När du är till hjälp och när du står i vägen, måste du nästan bara komma på själv. Det går en osynlig skiljelinje här och om du är på fel sida av sträcket så får du höra det. En del gånger måste du vara en stark jätte som lyfter och donar, andra gånger bara en skugga.

 

9. Var en svamp.
Ditt jobb denna dag är att vara positiv och optimistisk. Det är en oskriven regel att mamma i all huvudsak har carte blanche att få uttrycka så många hemskheter och verbala pungsparkar hon känner för under förlossningsprocessen, allt för att få undan tankarna från det som egentligen pågår.
Ditt jobb är att vara en svamp för allt detta.
Absorbera allt det hemska du hör, men ge inte något tillbaks. Håll dig bara positiv och optimistisk, det är jätteviktigt för mamma.
Kom ihåg att hon befinner sig i en slags halvtrans av smärta, så för all del ta inte det hon säger personligt. Kan hon vråla att hon hatar dig? Kan det vara så att hon bringar vrede och förbannelse som annars är förbehållet gamla testamentet? Yessir. Tänk inte på det, låt bara henne få hålla på. På ett eller annat märkligt sätt är det bara en födande kvinnas sätt att säga att hon tycker om dig.
Kom till ro med den tanken. Livet. Är. Konstigt.

10. Ge mig din hand.
Även om du kan noll och ingenting som allt som sker på ett sjukhus, så kommer dina händer vara till stor hjälp när ni är på förlossningsavdelningen. Du kan hålla där, du kan pressa här, du kan lyfta det, du kan ge mig den. Men kanske viktigast av allt är att låna ut en solid hand att klämma när värkarna anfaller mamma som en mardröm.
Snabb notis: Den starka, manliga handen du en gång hade, kommer att få så mycket stryk att den kommer att se ut som kadavret från en nyårskalkon.

11. Håll koll på sakerna.
Vi män har en tendens att vara lite svävande. Frågor som ”Var ligger bilnycklarna”, ”Om jag satte på ylletvätten på 60 grader?” och ”Var det Madde som gifte sig med han äckliga bilförsäljaren eller var det hon den andra?” är inte helt ovanligt.
Men precis den här dagen är det viktigt att du osar kunskap och håller mamma informerad. Ha kontroll på telefonlistor, vad som ligger var etc. Var ett lexikon och håll ordning på allt det praktiska, så slipper mamma bekymra sig mer än nödvändigt. Bluffa om du måste.

 

12. Läs henne som en öppen bok.
Följ signalerna, lär dig tolka varje tecken av kommunikation. Du måste hela tiden stå redo med en lösning på det allra mesta och det förväntas gärna att du själv ska veta vad du ska veta och när du ska veta det, utan att veta vad du ska veta eller när...
En massage kan passa NU! - men inte nu för helvete, men NU!
Ha tålamod och låt dig inte stressas, men var på alärten hela tiden. Se på det som en mekanisk oxe på ett tivoli som hela tiden försöker kasta av dig. Igen alltså, utan vidare liknelse för övrigt.

 

Kom ihåg att du också ska se på bilderna i efterhand. Ingen är förtjänt av en ogenerad papparazzi som tar bilder av både det ena och det andra i tid och otid. Var med andra ord extremt försiktig med var du riktar kameran och när. Håll det på en smaklig nivå och helst på ett minimum.
Ett litet kort av badkaret eller ett tappert leende från mamma är okej, men ingen behöver väl egentligen full täckning av hela förlossningen med alla detaljer i full HD och blod på linsen.

 

Detta sista rådet borde egentligen vara lösenordsskyddat och bara tillgängligt för män, men okej, here goes: Var förberedd. Du kommer att se saker. Saker du aldrig kommer att glömma. De bränner sig fast på näthinnan och följer med dig till den dag då du parkerar tofflorna.
Och för allt som är heligt: Gör ingen stor grej av det!
När det verkligen blåser upp till storm och du tänker ”Å Jesus Kristiansen, it's a warzone!!!”, då kan det vara bra att använda mankroppens ultimata försvarsmekanism för sådana situationer.
Koppla. Ut. Hjärnan. Sätt på ett stort leende, ställ in ögonen på ”stirra tomt in i evigheten”, sätt mentala proppar i öronen och gå till ditt happy place.

 

15. En sista hemlighet
Bara en sak till. Du är kanske redan nu lite rädd för vad allt det här ska göra med ert sexliv? Du tänker kanske att om det är så illa som jag säger, kommer ni någonsin kunna dansa mambo igen?
Nå, jag tror inte det är helt onormalt att komma ut från förlossningen och tänka: Vi kan aldrig ha sex igen. Någonsin. Aldrig. Till det har jag bara fyra ord att säga dig, min vän:
Välkommen till vuxenlivet, pappa.
Lycka till, kompis"

 

Haha! Det är så klockrent, blir alldeles glad i själen när en man skriver såhär "ironiskt" om en händelse som många män kanske faktiskt är nervösa för. För vad är deras roll egentligen? Vad KAN de göra? Därför älskar jag sånt här som får pappan delaktig i den annars så mammafokuserade händelsen som förlossningen faktiskt är ♥ Jag ska faktiskt be Pierre att göra ett gästinlägg här efter förlossningen och be honom skriva om hur han upplevde allting. Så får vi se om den här briljanta listan hjälpte eller stjälpte ;)

Alltså jag har klarar mig oförskämt länge från att behöva ta av mig förlovningsringen. Jag har egentligen inte svullnat någonting i vatten utan det jag har lagt på mig är det jag gått upp i fett. Eller ah, det intalar jag mig själv i varje fall. Men idag på jobbet, någon gång runt lunch så kände jag hur mina fötter och mina fingrar bara exploderade i storlek. Antagligen hände inte så jättemycket men eftersom jag hade skor på mig och en styck förlovningsring så kände jag pulsen i både fingrar och tår.. Rätt obehagligt faktiskt. Jag slickade på fingret och drog av ringen, någonting som jag annars bara gör om jag ska knåda någon kladdig deg eller något (alltså aldrig). Som TUR är så går jag alltid runt med mitt mest värdefulla halsband runt halsen och där hänger ringen som Pierre köpte i Thailand när han friade till mig ♥ Den har alltid varit lite för stor men i den här hettan så sitter en perfekt. Så den ringen och förlovningsringen fick byta plats. Den släta ringen hänger alltså på halsbandet numera och den diamantbeklädda (såklart på låtsas, diamanten är av glas) ringen sitter på mitt finger. Är oerhört glad att jag slapp gå utan ring, kände mig helt naken de få sekunderna som jag hade ringen av förut.

 

Idag går vi in i vecka 37 vilket innebär att vår lilltjej räknas som fullgången nu i helgen. Att hon är färdigbakad egentligen. Att hon skulle kunna komma ut som vilken 40-veckorsbebis som helst. Den tanken känns helt störd ungefär, nu när jag har gått med den här magen så känns det nästan som att mitt "tillstånd" är konstant; att jag kommer ha den här kulan för alltid! Vadå bebis? Ska det ligga någon i spjälsängen vi köpt? Vadå? Men vadå, ska någon bada i lilla badbaljan som står ovanpå garderoberna i hallen? VADÅ?! Ibland när jag läser förlossningshistorier (jag vet, jag är störd, men jag läser typ 10 historier om dagen) så slår det mig att jag kommer ha min egna berättelse att få dela med mig av om några veckor. JAG! Det är liksom inte så att jag kommer vara sånhär resten av mitt liv. Det som lever där inne i mig nu ska faktiskt ut och ta sitt första andetag om några veckor, skrika och bli älskad. Vi ska bli föräldrar.

 

Jag borde ha mer tankar i huvudet än vad jag har nu känns det som. Jag är helt tom på tankar men samtidigt så kan jag inte tänka på något annat än min nya livsroll heller - vart lägger jag då all tankekraft?! Jag är tom och full i huvudet samtidigt. Jag tänker på förlossningsväskan men inte på själva förlossningen; om det är mitt undermedvetna som gör mig en tjänst och skjuter bort det för mig det vet jag inte, men jag känner faktiskt ingen nervositet över smärtan. Jag är mer nyfiken på hur i helvete den där "urkraften" som alla stolta mammor känner känns. För övrigt så tror jag att lillan har fixerat sig nu. Fråga inte varför jag tror det men jag känner ett nytt typ av obehag i mitt underliv som jag inte alls kan förklara bättre än att det känns som att någonting är "ivägen" där nere. Det ilar liksom i "mensmagen" och i skelettet när hon rör på sig så mycket att jag hoppar till i kontorsstolen några gånger varje dag. Det är både skönt och obehagligt. Allting är så svårt att förklaraaaaaa!

 

Nu ska jag fortsätta jobba, gör min sista tisdag idag. På fredag går jag hem ♥

 

Hejhej glädje!

Det var löjligt längesedan jag tillät mig själv att drunka i en riktigt bra bok så när Pierre stack iväg på grabbkväll i lördags så passade jag på att öppna Dan Browns nya bok Inferno. Jefflar vad bra den är!

 

På tal om något annat så har jag gått 90% av graviditeten nu, känns läskigt nära beräknat förlossningsdatum.

Några snabba bilder på hur vår lägenhet ser ut just nu:
(dock lite smårörigt, men det är ingen idé att ens hymla med att det är småstökigt hos oss typ helatiden.. Vi gör bara fint när folk kommer på besök, haha)

 

Igår var jag och min älskade Pierre iväg på en fredagsdejt med middag och bio ♥ Känns som att det är i hög tid att göra lite såna saker nu medan vi bara har oss själva att tänka på när vi planerar. Vi bokade biljetter på Bergakungen för att ÄNTLIGEN få se Iron Man 3 (som vi har längtat!) och bestämde att vi skulle käka middag på deras restaurang för de har så jäkla god mat där. Har nog aldrig känt mig så gammal som jag gjore när vi tog spårvagnen dit heller eftersom det var Summerburst och hela vagnen stank sprit och var smockad med fulla ungdomar, haha. Tillochmed när jag skriver om det på det här sättet så lä'ggs det nog på några år på min ålder. Vi utbytte några blickar, jag och Pierre, där under spårvagnsresan som jag misstänker betydde något i stil med: "Jag älskar att vi är klara med den här delen av livet" och "Jag längtar efter vårt nya familjeliv" ♥

Bjuder såklart på några bilder från dagen. Allting är oredigerat eftersom jag inte valt vilket redigeringsprogram vi ska köra med ännu.

 

Igår fick jag och Pierre hem vår nya älskling, en Canon EOS 500D. Vi testkörde den lite snabbt så här är tre random bilder, men jag lovar att alla bilderna kommer bli sååååååååååååå mycket bättre med tiden! Det ska bli svinroligt att lära sig hur den här jäveln fungerar. En fin bonus är ju att den spelar in så jag kan mycket väl tänk mig att det kommer en och annan video i framtiden också. Tipptopp!

 

Haha, det här är för bra för att inte dela med sig av.

Jag måste bara förklara lite bakgrund till den här texten så att det inte uppstår några förvirringar, det var nämligen så att jag var trött, hungrig, ensam och Pierre var iväg på ett snabbt ärende. Så jag var ensam med mina hormoner. Läs och njut:

 

 

 

Sådär kan det alltså se ut när jag droppar ner till lägsta nivån i hormonhelvetet. Det går ju att skratta åt det nu men medan detta pågår så är det inte ett dugg roligt. Det är det största allvaret någonsin. TUR säger jag bara, att jag har den mannen i mitt liv som jag har. Han fixar allting så jävla bra så jag kan aldrig vara ledsen för länge ♥

 

Glad tjej som har fått ärva kläder!

Min kompis Alicia utkämpar ett krig mot vågen och eftersom hon rasar i vikt så har hon skänkt massor med fina kläder som hon har vuxit ur, något som jag mer än gärna tar emot eftersom jag också utkämpar ett krig mot vågen. Och min garderob. Jag får inte plats i någonting längre (egentligen får jag plats i rätt mycket men jag är ju en gnällkärring nuförtiden så jag måste få gnälla på att jag växer ur saker i ilfart..) och det känns så himlarns snopet att köpa mammakläder som jag bara kan ha i några få veckor. Så när jag står där på morgonen och slokar med hela kroppen för att jag bara kan se kläder som är för små så finns det ingenting som gör mig gladare än att kolla i högen som jag fick av Alicia för ett tag sedan och plocka upp någonting så fint som det jag drog på mig idag. En supergullig klänning/tunika!

 

Det blir liksom dubbel lycka eftersom jag vet att jag tar på mig ett plagg som hon har kämpat hårt för att växa ur. Det känns helt sjukt. Hon har förresten gått ner typ 15 kg, så ni kan ju tänka er hur skönt det måste vara att slänga bort lite kläder. Plus att de inte går till "ingenting" liksom, de får ju kärlek av mig nu. Okej, detta var lite av ett flummigt inlägg men det är så himla sällsynt att jag känner mig fin nuförtiden så det känns stort när jag kan kolla mig själv i spegeln och känna att "damn, vad fin jag är!". Idag var en sådan dag, som ni kanske förstår. Tack Alicia!

 

Jag har lite svårt att beskriva min lycka i ord just nu så jag tänker inte ens försöka. Men igår klickade jag och Pierre hem en Canon EOS 500D som ska ersätta min trogna vän 350D. Det känns supersorgligt att jag faktiskt kommer sälja min gamla kamera nu men jag menar, haaaaaallåååååååååå. Kolla bara på snyggingen häruppe liksom! En fin bonus är att vi kan filma i full-HD med denna så jag ska göra mitt bästa för att fånga små fina bebisstunder med den här istället för att slänga fram iPhonen. Om några dagar ska vi hämta ut den och jag känner mig som en lycklig liten barnrompa som snart ska få klicka loss med den här jäveln :D :D :D :D

(Pierre ska såklart också använda den, hä hä hä)

 

Igår fick vi hem en leverans från "Allt för föräldrar" där vi hade beställt ett skötbord som man kan lägga på spjälsängen. KOLLA VAD FINT DET BLEV!!! Det är nästan lite löjligt hur bra det blev i lilla bebisrummet, det är ju lite begränsat med plats så vi valde att köra en smart lösning istället för att köpa ett helt bord att ställa bredvid. Från början hade vi tänkt lägga skötbädden på byråarna i rummet, men det visade sig att det fattades 4cm i bredd och jag stör ihjäl mig på sånt så det alternativ uteslöts (iaf från min sida) jävligt snabbt. Nu kan vi bara plocka av den här insatsen när vi inte använder den för den väger nästan ingenting.

 

Ovanpå skötbädden ligger vårt nya babynest också, köpte det oanvänt på Tradera och det är hur mjukt och gosigt som helst ♥ Har lite svårt att förstå att vi faktiskt ska använda alla de här sakerna snart, att det ska ligga en liten människa här.. Ibland slår det mig stenhårt i skallen att vi ska bli mamma och pappa. Vi ska ansvara för ett litet liv liksom. Tankar som jag inte är beredd på dyker upp ibland, tankar som får mig att förstå att jag kanske är lite rädd ändå. Det lägger sig dock lika snabbt som det kommer till mig, det räcker med att lillan får hicka där inne i magen så känner jag starkare än någonsin att jag ska skydda henne med mitt liv och älska henne tills jag går av på mitten. Jag tror att alla blivande föräldrar känner så ibland. Hoppas jag iaf, haha.

 

Jag börjar bli så förbannat trött på att folk jag aldrig pratar med helt plötsligt fått för sig att vi har en såpass djup och nära relation att det är fritt fram att gosa med min mage och säga saker som "Godmorgon lilla Nova!" eller "Hur mår lilla Nova idag då!" med bebisröst... Snälla, visa mig lite respekt och sluta tafsa på min mage. Tack.

 

Nu är det säkerligen så att många av er undrar varför jag inte bara säger ifrån, men det är inte så lätt att säga till en gammal tant som tycker att det är höjdpunkten på dagen att få klappa på min mage. Första gången hon gjorde det så var jag så chockad att jag bara hängde med på det - "en gång gör väl ingenting" tänkte jag även om det kändes jävligt obekvämt. Men det blev inte en gång. Det blev två. Sen tre. Och nu vet jag inte längre.. Varje dag säger hon godmorgon med hela ansiktet riktat mot min navel samtidigt som hon gosar med båda händerna på mig. Det är ju inte som att jag helt plötsligt blivit allmän egendom bara för att jag är gravid, det är fortfarande min mage som det tafsas på liksom. Jag kommer ine fram till dig och gosar med din mage, det skulle bara vara sjukt!

 

Detta är en debatt redan, det vet jag. Vissa tycker att det är hur lugnt som helst - tafsa på bara, men andra känner inte riktigt att det är okej - jag tillexempel. Nu är det bara 6 veckor kvar till beräknad så jag kommer inte säga något om detta till personen i fråga (det gäller bara en enda person). Eftersom hon verkar tycka att det är så fantastiskt att klappa på mig så har jag ingen lust att ta det ifrån henne, speciellt inte eftersom jag bara har två veckor kvar här på jobbet. Men jag tycker fortfarande att det är stört att folk ofta tar för givet att det är fritt fram att klappa på min kropp bara för att det är en bebis i min mage.

 

Gjorde världens fynd när jag testade olika kameravinklar igår. Det här är ju lätt den bästa. Uppenbarligen. Eftersom jag är så oerhört givmild så är det klart att jag delar med mig av den till er. Så varsågoda! Håll i hatten, det kanske kommer fler såna här skönheter under de kommande veckorna om ni har tur.

 

Idag går vi in i vecka 35 av den här graviditeten!

Tiden går verkligen snabbt...

Idag går mina tankar till en liten ängel som blir 1 år gammal.

Många tankar även till dina starka föräldrar som kämpat för din skull sedan dagen du blev till.

Vincent - grattis på din födelsedag, du är förevigt saknad av många ♥

Nu efter att jag började "mamma-blogga" så har jag fått ett par nya läsare så hur mycket jag än skriver för mig själv så vet jag ju mycket väl att det sitter någon där borta i andra änden och läser det. Jag har gått igenom de senaste inläggen och blivit smärtsamt medveten om hur mycket jag gnäller på saker som jag tycker är jobbigt under graviditeten, hur mycket som inte är som det brukar. Jag är ju faktiskt en människa som är van vid att kunna ta för mig hur mycket saker på en gång som helst och nu när jag inte kan det så blir jag lite rastlös (läs mycket) och aningens deppig. Jag känner att jag inte kan utnyttja min fulla potential såattsäga. Det känns inte som att det är någon idé att skriva världen gnälligaste inlägg en gång till (just nu iaf) så jag ville bara att ni och framtida jag också får veta hur lycklig jag är över den här delen av livet.

 

Jag är gravid. Jag bär på ett litet barn i min mage. Jag bygger en människa som en vacker dag kommer ta sina första steg, säga sitt första ord, skaffa vänner, bli kär, bli olycklig och lycklig om vartannat. Det blir ett helt nytt liv av att jag och Pierre råkade hitta varandra och för att vi bestämde oss för att göra det här. Även om jag tycker att det kräver massor av mig att gå runt och vara gravid så är det självklart så att det helatiden ligger en stabil grund av fascination och förvåning över hur lätt det är. Jag behöver egentligen bara följa med på den här resan och lita på att min kropp vet vad den håller på med - något jag tycker den gör jävligt bra så jag vill även passa på att ge min välsvarvade kropp en fet eloge för det. Klapp, klapp!

 

Allting går så jäkla fort så jag vill verkligen inte slösa bort den här bloggen på att skriva ner hur tungt allting känns. Jag är så lycklig och förväntansfull att jag knappt vet hur jag ska få ord på det emellanåt, bara genom att skriva den här meningen så känner jag hur mina tårar arbetar sig uppåt och utåt. Men näh, jag är för cool för att lipa framför jobbdatorn.

Nova har blivit så otroligt stark därinne och rätt som det är så känner jag hur en fot eller en arm (nej, jag känner inte någon skillnad, kass-mamma-varning) trycker sig utåt och min mage går från att vara runt till aningens konformad. När jag klappar eller trycker på den så drar hon den försiktigt tillbaka och testar att trycka ut någon annanstans. Fascinerande! Sen får man som sagt dras med en och annan kick rätt på det heliga men det går över så jäkla fort att det inte hinner bli jobbigt.

 

Sen måste jag lägga en liten spalt på min fanstastiska sambo. Och NEJ, jag tänker inte vara lika äckelsmörig som Blondinbella och låtsas som att allting är himmelskt och fantastiskt helatiden, men jag har en sambo som är helt otrolig mitt i detta. Jag är stundvis ett monster och det är rätt otroligt att han fortfarande är där och klappar på mig och är snäll helatiden. Det är ju oundvikligt att inte bråka ibland men vi är ett sånt jäkla bra team så vi löser det snabbt varje gång. Det låter kanske som att vi bråkar varje dag vilket vi verkligen inte gör, men sanningen är att vår relation redan nu sätts på prov - och hittills ger jag oss högsta jävla poäng!

 

Sådär, det var allt för den här gången. Nu ska jag jobba fram till 15.00 och sedan ska vi på föräldrautbildning ♥