Idag går vi in i vecka 37 vilket innebär att vår lilltjej räknas som fullgången nu i helgen. Att hon är färdigbakad egentligen. Att hon skulle kunna komma ut som vilken 40-veckorsbebis som helst. Den tanken känns helt störd ungefär, nu när jag har gått med den här magen så känns det nästan som att mitt "tillstånd" är konstant; att jag kommer ha den här kulan för alltid! Vadå bebis? Ska det ligga någon i spjälsängen vi köpt? Vadå? Men vadå, ska någon bada i lilla badbaljan som står ovanpå garderoberna i hallen? VADÅ?! Ibland när jag läser förlossningshistorier (jag vet, jag är störd, men jag läser typ 10 historier om dagen) så slår det mig att jag kommer ha min egna berättelse att få dela med mig av om några veckor. JAG! Det är liksom inte så att jag kommer vara sånhär resten av mitt liv. Det som lever där inne i mig nu ska faktiskt ut och ta sitt första andetag om några veckor, skrika och bli älskad. Vi ska bli föräldrar.

 

Jag borde ha mer tankar i huvudet än vad jag har nu känns det som. Jag är helt tom på tankar men samtidigt så kan jag inte tänka på något annat än min nya livsroll heller - vart lägger jag då all tankekraft?! Jag är tom och full i huvudet samtidigt. Jag tänker på förlossningsväskan men inte på själva förlossningen; om det är mitt undermedvetna som gör mig en tjänst och skjuter bort det för mig det vet jag inte, men jag känner faktiskt ingen nervositet över smärtan. Jag är mer nyfiken på hur i helvete den där "urkraften" som alla stolta mammor känner känns. För övrigt så tror jag att lillan har fixerat sig nu. Fråga inte varför jag tror det men jag känner ett nytt typ av obehag i mitt underliv som jag inte alls kan förklara bättre än att det känns som att någonting är "ivägen" där nere. Det ilar liksom i "mensmagen" och i skelettet när hon rör på sig så mycket att jag hoppar till i kontorsstolen några gånger varje dag. Det är både skönt och obehagligt. Allting är så svårt att förklaraaaaaa!

 

Nu ska jag fortsätta jobba, gör min sista tisdag idag. På fredag går jag hem ♥