Ibland kan jag sitta och komma på mig själv med att tänka på något som är lite för svårt att greppa så att jag helt plötsligt bara måste ta ett djupt andetag för att inte få panik eller någonting. Ett suveränt exempel på en sån tanke är när jag börjar klura på hur stort universum är. För jag menar, utanför vår atmosfär börjar en annan typ av "tillvaro" - alltså själva rymden med alla planeter och stjärnor och skit, men när den tar slut så säger många (och många tycker att det är logiskt att stanna tanken här!) att det finns ingenting. VADÅ INGENTING?! Är det en tjock vägg eller? Och hur tjock är den?? Och vad finns bakom den? Vad ÄR detta "ingenting"? Är det vakuum? Och isåfall - hur mycket vakuum? Hur långt sträcker det sig liksom? I mitt huvud så går det inte riktigt ihop, argumentet "det är ingenting där" är helt värdelöst, det håller inte! Det kan ju omöjligt finnas ett stopp på hur stort universum är. Men nu kommer mitt dilemma här då.. OM det här dumma universum nu skulle vara oändligt, betyder det då att det växer helatiden? Och OM det nu faktiskt är så att det gör det, vad växer det ut i?? För om det växer så betyder det ju helt plötsligt att det finns någonting "utanför" universum. OCH VAD FAN ÄR DET???? Jag får typ rabies av att tänka på det här så jag försöker låta bli för att inte plåga mig själv. Men ni vet känslan.

 

Nu till en annan sak som jag känner lika stor ångest av att grubbla över - nämligen att Pierre inte kan känna hur det känns när vår dotter sparkar och rör sig i magen.. Jag vet ju såklart att det är så det är, män kommer aldrig uppleva det vi kvinnor upplever i det här - på samma sätt som att vi aldrig kommer förstå hur ont en pungspark faktiskt gör (tack och lov för det). När vi är hemma tillsammans så kommer jag på mig själv flera gånger med att ropa och tjöta på honom för att han ska känna, klämma och titta så att han inte missar någonting som jag har lyxen att uppleva helatiden.. Men faktum kvarstår ju att han ändå inte känner det jag gör. Jag blir typ tårögd när jag tänker på det för jag blir så oerhört bortskämd med att tjuvstarta relationen med vår dotter med 9 månader. FUSK SÄGER JAG! Och nu, nu känner jag verkligen långa drag i magen, jag känner hur hon sträcker på sig, spjärnar emot med fötterna och bökar omkring. Men inte fasen kan jag dela med mig av det till blivande pappan och det gör mig tokig. Jag har försökt förklara hur det känns för att han ska förstå bättre (notera för övrigt att han inte ber om det här, jag prackar på honom det här babblet vare sig han vill eller inte) och den bästa förklaringen hittills för att beskriva en spark är följande:

 

"Tänk dig att du åker över ett gupp i vägen och du känner en sån där G-kraft. Ta bort kittlet och där har du känslan."

 

Eeeeehsåatteh.. Orättvis skit är vad det är. Men älskling, bara så du vet så får du henne så mycket du vill sen när hon inte är en stor ryggsäck på min mage, jag lovar ♥