Haha, det här är för bra för att inte dela med sig av.

Jag måste bara förklara lite bakgrund till den här texten så att det inte uppstår några förvirringar, det var nämligen så att jag var trött, hungrig, ensam och Pierre var iväg på ett snabbt ärende. Så jag var ensam med mina hormoner. Läs och njut:

 

 

 

Sådär kan det alltså se ut när jag droppar ner till lägsta nivån i hormonhelvetet. Det går ju att skratta åt det nu men medan detta pågår så är det inte ett dugg roligt. Det är det största allvaret någonsin. TUR säger jag bara, att jag har den mannen i mitt liv som jag har. Han fixar allting så jävla bra så jag kan aldrig vara ledsen för länge ♥

 

Glad tjej som har fått ärva kläder!

Min kompis Alicia utkämpar ett krig mot vågen och eftersom hon rasar i vikt så har hon skänkt massor med fina kläder som hon har vuxit ur, något som jag mer än gärna tar emot eftersom jag också utkämpar ett krig mot vågen. Och min garderob. Jag får inte plats i någonting längre (egentligen får jag plats i rätt mycket men jag är ju en gnällkärring nuförtiden så jag måste få gnälla på att jag växer ur saker i ilfart..) och det känns så himlarns snopet att köpa mammakläder som jag bara kan ha i några få veckor. Så när jag står där på morgonen och slokar med hela kroppen för att jag bara kan se kläder som är för små så finns det ingenting som gör mig gladare än att kolla i högen som jag fick av Alicia för ett tag sedan och plocka upp någonting så fint som det jag drog på mig idag. En supergullig klänning/tunika!

 

Det blir liksom dubbel lycka eftersom jag vet att jag tar på mig ett plagg som hon har kämpat hårt för att växa ur. Det känns helt sjukt. Hon har förresten gått ner typ 15 kg, så ni kan ju tänka er hur skönt det måste vara att slänga bort lite kläder. Plus att de inte går till "ingenting" liksom, de får ju kärlek av mig nu. Okej, detta var lite av ett flummigt inlägg men det är så himla sällsynt att jag känner mig fin nuförtiden så det känns stort när jag kan kolla mig själv i spegeln och känna att "damn, vad fin jag är!". Idag var en sådan dag, som ni kanske förstår. Tack Alicia!

 

Jag har lite svårt att beskriva min lycka i ord just nu så jag tänker inte ens försöka. Men igår klickade jag och Pierre hem en Canon EOS 500D som ska ersätta min trogna vän 350D. Det känns supersorgligt att jag faktiskt kommer sälja min gamla kamera nu men jag menar, haaaaaallåååååååååå. Kolla bara på snyggingen häruppe liksom! En fin bonus är att vi kan filma i full-HD med denna så jag ska göra mitt bästa för att fånga små fina bebisstunder med den här istället för att slänga fram iPhonen. Om några dagar ska vi hämta ut den och jag känner mig som en lycklig liten barnrompa som snart ska få klicka loss med den här jäveln :D :D :D :D

(Pierre ska såklart också använda den, hä hä hä)

 

Igår fick vi hem en leverans från "Allt för föräldrar" där vi hade beställt ett skötbord som man kan lägga på spjälsängen. KOLLA VAD FINT DET BLEV!!! Det är nästan lite löjligt hur bra det blev i lilla bebisrummet, det är ju lite begränsat med plats så vi valde att köra en smart lösning istället för att köpa ett helt bord att ställa bredvid. Från början hade vi tänkt lägga skötbädden på byråarna i rummet, men det visade sig att det fattades 4cm i bredd och jag stör ihjäl mig på sånt så det alternativ uteslöts (iaf från min sida) jävligt snabbt. Nu kan vi bara plocka av den här insatsen när vi inte använder den för den väger nästan ingenting.

 

Ovanpå skötbädden ligger vårt nya babynest också, köpte det oanvänt på Tradera och det är hur mjukt och gosigt som helst ♥ Har lite svårt att förstå att vi faktiskt ska använda alla de här sakerna snart, att det ska ligga en liten människa här.. Ibland slår det mig stenhårt i skallen att vi ska bli mamma och pappa. Vi ska ansvara för ett litet liv liksom. Tankar som jag inte är beredd på dyker upp ibland, tankar som får mig att förstå att jag kanske är lite rädd ändå. Det lägger sig dock lika snabbt som det kommer till mig, det räcker med att lillan får hicka där inne i magen så känner jag starkare än någonsin att jag ska skydda henne med mitt liv och älska henne tills jag går av på mitten. Jag tror att alla blivande föräldrar känner så ibland. Hoppas jag iaf, haha.

 

Jag börjar bli så förbannat trött på att folk jag aldrig pratar med helt plötsligt fått för sig att vi har en såpass djup och nära relation att det är fritt fram att gosa med min mage och säga saker som "Godmorgon lilla Nova!" eller "Hur mår lilla Nova idag då!" med bebisröst... Snälla, visa mig lite respekt och sluta tafsa på min mage. Tack.

 

Nu är det säkerligen så att många av er undrar varför jag inte bara säger ifrån, men det är inte så lätt att säga till en gammal tant som tycker att det är höjdpunkten på dagen att få klappa på min mage. Första gången hon gjorde det så var jag så chockad att jag bara hängde med på det - "en gång gör väl ingenting" tänkte jag även om det kändes jävligt obekvämt. Men det blev inte en gång. Det blev två. Sen tre. Och nu vet jag inte längre.. Varje dag säger hon godmorgon med hela ansiktet riktat mot min navel samtidigt som hon gosar med båda händerna på mig. Det är ju inte som att jag helt plötsligt blivit allmän egendom bara för att jag är gravid, det är fortfarande min mage som det tafsas på liksom. Jag kommer ine fram till dig och gosar med din mage, det skulle bara vara sjukt!

 

Detta är en debatt redan, det vet jag. Vissa tycker att det är hur lugnt som helst - tafsa på bara, men andra känner inte riktigt att det är okej - jag tillexempel. Nu är det bara 6 veckor kvar till beräknad så jag kommer inte säga något om detta till personen i fråga (det gäller bara en enda person). Eftersom hon verkar tycka att det är så fantastiskt att klappa på mig så har jag ingen lust att ta det ifrån henne, speciellt inte eftersom jag bara har två veckor kvar här på jobbet. Men jag tycker fortfarande att det är stört att folk ofta tar för givet att det är fritt fram att klappa på min kropp bara för att det är en bebis i min mage.

 

Gjorde världens fynd när jag testade olika kameravinklar igår. Det här är ju lätt den bästa. Uppenbarligen. Eftersom jag är så oerhört givmild så är det klart att jag delar med mig av den till er. Så varsågoda! Håll i hatten, det kanske kommer fler såna här skönheter under de kommande veckorna om ni har tur.

 

Idag går vi in i vecka 35 av den här graviditeten!

Tiden går verkligen snabbt...

Idag går mina tankar till en liten ängel som blir 1 år gammal.

Många tankar även till dina starka föräldrar som kämpat för din skull sedan dagen du blev till.

Vincent - grattis på din födelsedag, du är förevigt saknad av många ♥

Nu efter att jag började "mamma-blogga" så har jag fått ett par nya läsare så hur mycket jag än skriver för mig själv så vet jag ju mycket väl att det sitter någon där borta i andra änden och läser det. Jag har gått igenom de senaste inläggen och blivit smärtsamt medveten om hur mycket jag gnäller på saker som jag tycker är jobbigt under graviditeten, hur mycket som inte är som det brukar. Jag är ju faktiskt en människa som är van vid att kunna ta för mig hur mycket saker på en gång som helst och nu när jag inte kan det så blir jag lite rastlös (läs mycket) och aningens deppig. Jag känner att jag inte kan utnyttja min fulla potential såattsäga. Det känns inte som att det är någon idé att skriva världen gnälligaste inlägg en gång till (just nu iaf) så jag ville bara att ni och framtida jag också får veta hur lycklig jag är över den här delen av livet.

 

Jag är gravid. Jag bär på ett litet barn i min mage. Jag bygger en människa som en vacker dag kommer ta sina första steg, säga sitt första ord, skaffa vänner, bli kär, bli olycklig och lycklig om vartannat. Det blir ett helt nytt liv av att jag och Pierre råkade hitta varandra och för att vi bestämde oss för att göra det här. Även om jag tycker att det kräver massor av mig att gå runt och vara gravid så är det självklart så att det helatiden ligger en stabil grund av fascination och förvåning över hur lätt det är. Jag behöver egentligen bara följa med på den här resan och lita på att min kropp vet vad den håller på med - något jag tycker den gör jävligt bra så jag vill även passa på att ge min välsvarvade kropp en fet eloge för det. Klapp, klapp!

 

Allting går så jäkla fort så jag vill verkligen inte slösa bort den här bloggen på att skriva ner hur tungt allting känns. Jag är så lycklig och förväntansfull att jag knappt vet hur jag ska få ord på det emellanåt, bara genom att skriva den här meningen så känner jag hur mina tårar arbetar sig uppåt och utåt. Men näh, jag är för cool för att lipa framför jobbdatorn.

Nova har blivit så otroligt stark därinne och rätt som det är så känner jag hur en fot eller en arm (nej, jag känner inte någon skillnad, kass-mamma-varning) trycker sig utåt och min mage går från att vara runt till aningens konformad. När jag klappar eller trycker på den så drar hon den försiktigt tillbaka och testar att trycka ut någon annanstans. Fascinerande! Sen får man som sagt dras med en och annan kick rätt på det heliga men det går över så jäkla fort att det inte hinner bli jobbigt.

 

Sen måste jag lägga en liten spalt på min fanstastiska sambo. Och NEJ, jag tänker inte vara lika äckelsmörig som Blondinbella och låtsas som att allting är himmelskt och fantastiskt helatiden, men jag har en sambo som är helt otrolig mitt i detta. Jag är stundvis ett monster och det är rätt otroligt att han fortfarande är där och klappar på mig och är snäll helatiden. Det är ju oundvikligt att inte bråka ibland men vi är ett sånt jäkla bra team så vi löser det snabbt varje gång. Det låter kanske som att vi bråkar varje dag vilket vi verkligen inte gör, men sanningen är att vår relation redan nu sätts på prov - och hittills ger jag oss högsta jävla poäng!

 

Sådär, det var allt för den här gången. Nu ska jag jobba fram till 15.00 och sedan ska vi på föräldrautbildning ♥

I lördags startade jag och Pierre dagen oerhört långsamt med att bara ligga i soffan och käka vår frukost medan vi kollade på två avsnitt av Breaking Bad. Fläkten stod på soffkanten och blåste rätt på oss eftersom det var 24 grader varmt på utsidan redan klockan 12 på dagen... Alltså det är inte okej. Vet inte om jag hade överlevt helgen utan den där fläkten faktiskt, jag hade väl gått och lagt mig under sängen som våra stackars katter gjorde en sväng, det var tydligen det svalaste stället i lägenheten.

 

Runt klockan 2 så gjorde vi oss iordning för att dra ner på stan för att käka någonting innan vi skulle heja syrran runt Gbg-varvet, vi hamnade på Pizza Huts uteservering - mums! Det roliga i hela denna kråksången var att vi hade på oss shorts och linne båda två, vädret var helt otroligt och vi var hur varma som helst när det helt plötsligt bara smäller av en stor åsk-knall. Skithögt! Himlen hade typ blivit svart på 10 sekunder och temperaturen sjönk med 4 grader lika snabbt, var domedagen påväg tro? Utan förvarning så började det dugga och blåsa kraftigt så jag och Pierre flyttade våra glas till ett bord längre in under markiserna, men det var redan kört. Himlen öppnade sig och regnet piskade oss i ryggen - det låg vågrätt i luften. Det har nu gått 1 minut sedan åskan small av ungefär. Folk sprang in och gömde sig, glas blåste av borden och gick sönder, affärernas klädställ välte och det började hagla. Stora hagelkulor liksom. 30 sekunder senare stannade allting av och människorna kröp ut från sina gömställen. Det var helt sjukt, jag och Pierre stod och skrattade utanför Pizza Hut och undrade vad i hela fridens namn som just hände?! Anyway, vi betalade och köpte oss en liten glass i en kiosk och ställde oss i början på Avenyn för att hinna se Linda innan hon sprang förbi.

 

Fasen vad imponerad jag är av människor! Gubbar sprang förbi oss där vi stod, gamla tanter krigade sig uppför och tusentals andra löpare skulle snart få gå i mål efter 2,1 mils löpning. Fyfan säger jag bara för att göra det i den värmen som var i lördags.. Vidrigt rent utsagt. Men så efter att vi hade stått där så såg vi helt plötsligt ett yvigt vitt hår i tofs som studsade förbi, jäklar vad vi skrek och hejade! :D Direkt efter att hon hade sprungit förbi så tog vi spårvagn till målgången och mötte upp henne, och det var kanske inte världens roligaste för två människor (jag och Pierre) som avskyr att röra oss i stora folkmängder. Isch vad med folk alltså! Men desto roligare att hänga med Linda plus att vi även hann säga hej till Alicia och min morbror Kenta och hans fru Ellen.

 

Grattis till alla löpare som sprang trots den sjuka hettan och STÖRSTA grattiset till Linda som persade med 16 minuter och sprang i mål på 2h 11min och 40s :D ♥

 

Värmen är ett faktum! Idag är det rena rama sommarvärmen i Göteborg och Pierre skuttade iväg i sina sommarshorts idag. Personligen så känner jag mig inte lika "skuttig" över det faktum att det är över 20 grader varmt helt plötsligt, men jag ska verkligen inte klaga. Sommaren drar med sig många fina grejer, för att nämna två så ska jag bli mamma och min mor fyller hela 50 år! Så inga sura miner, nu biter vi ihop och ler oss igen den här svettperioden. Idag krängde jag på mig en sommrig klänning men jag kände mig lite för naken för att gå barbent så strumpbyxorna fick hänga med de också :)

Nu är det bara en månad kvar tills jag tar ut mina semesterveckor! Den 14 juni gör jag min sista dag här i Swedbanks koncernväxel och det känns allt annat än dåligt kan jag ju säga.. När jag bestämde mig för att inte jobba hela vägen fram till förlossningen så kändes det som att den 14:e var en hel evighet bort, men vips så vaknade jag imorse och slogs av tanken att jag bara har 20 arbetsdagar kvar - WEHOO! Som tur är så har jag ett väldigt enkelt jobb, jag behöver aldrig anstränga mig eller göra några avancerade rörelser, det enda som egentligen kräver någon typ av rörelse är när jag behöver gå på toa. Och fylla på isvatten i vattenflaskan. Annars sitter jag bara på mitt fylliga arsle hela dagarna och säger "Välkommen till Swedbank" 500-600 gånger varje dag. DET är livet det.

 

Ikväll kommer min fina syster förbi med en bordsfläkt som hon hämtat upp åt mig. Tanken är att den ska följa med mig i alla rum i lägenheten nu när det börjar bli så jävlarns varmt! Så ikväll kommer hon, räddaren i nöden med en fläkt i ryggsäcken!

Sådärja, då var det alltså "bara" 8 små veckor kvar.. Det är helt seriöst ingenting. Om jag tittar 8 veckor tillbaka i tiden så var det när vi fick höra hjärtslagen för första gången. Känns som att det var förra veckan jag satt här och skrev om det, inte hela två månader sedan?! Men som alla som redan fött barn säger - "tiden går jättefort". Jag är helt och hållet med på det spåret. Etthundra procent liksom.

 

 

Nu såhär i slutet (wohooooooo!) av graviditeten så svettas jag som en liten idiot varenda dag. Jag önskar verkligen att jag kunde vara en del av er som njuter av att värmen och våren äntligen har kommit till oss men jag njuter oerhört lite av detta faktum. Jag har ingenting att ha på min fläbbiga kropp längre plus att jag klumpar omkring som en stor elefant i vår sommarvärme som jag upplever den. Svett är allt jag är nuförtiden typ, det är väldigt sexigt. Någon som dock verkar älska detta faktum är vår älskade lillkatt Luna som alltid kommer och lägger sig på mig för att njuta av hur varm jag är. Jag njuter inte lika mycket även om hon såklart är väldigt söt som vill gosa med mig, och eftersom hon ligger och purrar på magen så känns det som att vi redan nu vänjer vår dotter vid att det finns någon i hushållet som låter så ♥ Nu är jag klar på jobbet så jag ska löka mig ner till stan för att möta upp min mindre lökiga hälft. Over and out!

 

Sådärja! Nu vet jag inte hur vi ska kunna bli mer redo än vad vi redan är här hemma.. Alla kläder är tvättade och nedlagda i sina små lådor i bebisrummet. Nästa steg får nog bli att packa väskan som vi ska dra med oss till förlossningen.

Ibland kan jag sitta och komma på mig själv med att tänka på något som är lite för svårt att greppa så att jag helt plötsligt bara måste ta ett djupt andetag för att inte få panik eller någonting. Ett suveränt exempel på en sån tanke är när jag börjar klura på hur stort universum är. För jag menar, utanför vår atmosfär börjar en annan typ av "tillvaro" - alltså själva rymden med alla planeter och stjärnor och skit, men när den tar slut så säger många (och många tycker att det är logiskt att stanna tanken här!) att det finns ingenting. VADÅ INGENTING?! Är det en tjock vägg eller? Och hur tjock är den?? Och vad finns bakom den? Vad ÄR detta "ingenting"? Är det vakuum? Och isåfall - hur mycket vakuum? Hur långt sträcker det sig liksom? I mitt huvud så går det inte riktigt ihop, argumentet "det är ingenting där" är helt värdelöst, det håller inte! Det kan ju omöjligt finnas ett stopp på hur stort universum är. Men nu kommer mitt dilemma här då.. OM det här dumma universum nu skulle vara oändligt, betyder det då att det växer helatiden? Och OM det nu faktiskt är så att det gör det, vad växer det ut i?? För om det växer så betyder det ju helt plötsligt att det finns någonting "utanför" universum. OCH VAD FAN ÄR DET???? Jag får typ rabies av att tänka på det här så jag försöker låta bli för att inte plåga mig själv. Men ni vet känslan.

 

Nu till en annan sak som jag känner lika stor ångest av att grubbla över - nämligen att Pierre inte kan känna hur det känns när vår dotter sparkar och rör sig i magen.. Jag vet ju såklart att det är så det är, män kommer aldrig uppleva det vi kvinnor upplever i det här - på samma sätt som att vi aldrig kommer förstå hur ont en pungspark faktiskt gör (tack och lov för det). När vi är hemma tillsammans så kommer jag på mig själv flera gånger med att ropa och tjöta på honom för att han ska känna, klämma och titta så att han inte missar någonting som jag har lyxen att uppleva helatiden.. Men faktum kvarstår ju att han ändå inte känner det jag gör. Jag blir typ tårögd när jag tänker på det för jag blir så oerhört bortskämd med att tjuvstarta relationen med vår dotter med 9 månader. FUSK SÄGER JAG! Och nu, nu känner jag verkligen långa drag i magen, jag känner hur hon sträcker på sig, spjärnar emot med fötterna och bökar omkring. Men inte fasen kan jag dela med mig av det till blivande pappan och det gör mig tokig. Jag har försökt förklara hur det känns för att han ska förstå bättre (notera för övrigt att han inte ber om det här, jag prackar på honom det här babblet vare sig han vill eller inte) och den bästa förklaringen hittills för att beskriva en spark är följande:

 

"Tänk dig att du åker över ett gupp i vägen och du känner en sån där G-kraft. Ta bort kittlet och där har du känslan."

 

Eeeeehsåatteh.. Orättvis skit är vad det är. Men älskling, bara så du vet så får du henne så mycket du vill sen när hon inte är en stor ryggsäck på min mage, jag lovar ♥

 

 

Det går verkligen upp och ner det här med foglossningar; ibland känner jag verkligen ingenting och tror typ att jag ska kunna springa till spårvagnen medan jag andra dagar går runt som en gammal kärring. Första gången jag kände av mina foglossningar var i vecka 16 ungefär, minns att jag trodde att jag hade fått någon typ av nervkläm alldeles ovanför högra skinkan så jag la inte ner så mycket tankekraft på det förrän Pierres syster skrattade lite lätt åt mig när jag berättade om det och sa snällt att "det är foglossningar hjärtat, inget nervkläm". Jaha ja, tänkte jag, redan? Trodde i mitt stilla sinne att det var något som drabbar gravida när de är redo att kläcka typ.. Men efter det iallafall så har jag som sagt haft det väldigt enkelt, inte behövt anpassa mig särskilt mycket mer än att jag försöker gå kortade stunder och vila oftare.

Men idag alltså.. Idag har jag jätteont. När jag gick av färjan på Lindholmspiren så kände jag typ för att lägga mig ner på en bänk eller någonting, jag hade inte alls någon lust att gå ända fram till kontoret för det knep och gjorde ont i hela ryggslutet. Ska ta upp det med våran BM på måndag. Tror dock att det här är helt och hållet mitt eget fel - eller vem fan skulle det annars bero på?! - eftersom vi strosade runt på Chalmerscortegen i förrgår, något jag egentligen är fullt medveten om att jag inte borde göra, men eftersom jag är så jädra envis så gör jag det ändå. Blev straffad direkt på igår morse när jag hade svårt att komma upp för trapporna i lägenheten.

Och sen det här med sammandragningar. Maken till irriterande grej får man fan leta efter! Kan ju knappt resa mig upp från sängen utan att hela magen spänner sig till en stor okokt potatis och jag får gå typ framåtlutad tills det går över (eller sätta mig ner igen och hoppas att jag kan ställa mig efter en stund). Jag får sammandragningar av andra vardagliga saker också, typ som att diska, plocka ner tvätt i maskinen, böja mig ner mot golvet för att knyta mina skor, gå upp ur soffan... Blir ständigt påmind om hur lite saker jag kan göra när jag är gravid. Min kropp verkar vilja att jag ska sitta still, hålla käften och bara vara nöjd med allting - något jag finner lite, lite, lite svårt när jag helst av allt skulle vilja träna, gå i normalt tempo och plocka runt i lägenheten! BAHH!! Frustrationen är ett faktum och jag känner mest att lilla fisan gärna får komma ut snart.. Två månader kvar ungefär... Vi längtar ♥