Jag ser och känner mig konstant mätt.
Och då menar jag inte så där behagligt jag-är-inte-hungrig-mätt, utan mer fan-vad-svullen-jag-känner-mig-nu-rullar-jag-härifrån-mätt. Det beror nog (med största sannolikhet) på att jag inte riktigt lärt mig hur jag ska använda kläder för att de inte ska klämma åt på fel ställen. Jag inbillar mig att jag "känner" min egen dubbelhaka ta emot när jag tittar neråt men det är säkert inte så farligt som det känns.. Lena Bollen Stridsberg.

 

Även om jag VET att ni har blivit förvarnade om att det är den brutala sanningen som kommer porträtteras här så finns det faktiskt saker som jag inte skriver ut här.

Saker som kanske är i gränslandet för vad som är för intimt..

Typ att tarmarna blir påverkade av den ökade hormonmängden. jag känner inte att någon måste veta i vilken grad det påverkar mig så jag lämnar det lite fint "åt fantasin" såattsäga. Varsågoda.

 

Anyway, Pierre har ÄNTLIGEN fått känna en liten spark!

Detta skedde i lördags när vi hade bäddat ner os för att sova i Erik och Angelicas soffa - precis där och då så bestämmer vår lillskit att det är dags att säga hej även till pappa.

Det låg något småmysko över att vi båda höll händerna på min mage, drömmigt stirrandes in i ingenting för att koncentrera sig på eventuella buffar i handflatorna när vi båda två helt plötsligt lyfter blickarna snabbt som fan och stirrar varandra in i ögonen - lite chockartat. Japp, vi kände samma sak. Gött att även den vars skuld graviditeten ligger på fick känna att det är på riktigt ♥

 

En sista liten grej.

Vi går in i vecka 20 imorgon och jag har redan nu börjat producera.