Igår "firade" jag och Pierre att vi gått halva tiden, alltså 20+0.

Man kanske inte riktigt kan kalla det att fira i dess sanna anda eftersom vi i princaip bara kom hem, slängde oss i soffan och somnade under varsin filt tillsammans med våra katter. Det är vår typ av "firande" nuförtiden eftersom jag är så dödens trött och ont-i-huvudet-migränig helatiden.

 

Har tänkt massor på det här med sparkarna som jag (vi) känner, man har ju en hel del tid att filosofera på när man gör i princip ingenting, och jag tror helt seriöst att jag har blivit bortskämd! Vår lilla onge var snabb med att visa hur rejäla buffarna kunde bli så därför känns det liksom inte så "märkvärdigt" att känna dem längre. Jag känner mig faktiskt inte mer än mänsklig som just skrev de där orden även om de låter o-humana. Menar ju självklart inte att de är tråkiga eller så, det är bara inte "wow!!!!!!!" längre och jag är chockad över hur snabbt jag vande mig vid dem. Nuförtiden, vilket också känns löjligt att säga eftersom jag bara känt sparkar i princip en månad, så handlar det mer om ett behov som måste fyllas - jag måste känna dem varje dag för att försäkra mig om att allting är i sin ordning. Att ingenting är fel.

 

Jag känner mig mer och mer rädd för att någonting ska gå fel och jag antar att det är den blivande modern inom mig som dragit med sig de orostankarna för jag har aldrig tänkt så mycket på hemska saker som kan hända som jag gör nu. Drömmer ofta att Pierre dör, att någon armbågar mig i magen på en trång spårvagn, att jag vaknar med blod i hela sängen osv osv, listan kan göras lång.

 

Nu låter jag himla dyster och det verkar säkert som att allt som händer nu är fruktansvärt men jag är faktiskt (jo, det är sant!) lyckligare än ja någonsin varit. Och även om jag visar en fasad som är ganska grå utåt så är det bara verkligheten. Att skapa en människa tar massor av mig och min energi och det är inte rosenfärgat varenda dag.

MEN!

Jag ångrar ingenting och jag älskar vetskapen om att jag och Pierre är gravida och att vi bildar familj på riktigt! Jag är stolt över vetskapen om att vi fungerar ihop och är fast besluten och övertygad om att vi kommer ge vår skrutt ett liv fyllt av glädje och skratt ♥ 

Men allt det där kan vi ta en annan gång. Typ när jag inte är gravid och mår bajs helatiden längre, när jag har glömt alla jobbiga smågrejer och bara ser på mitt barn med stjärnor i ögonen istället.

Det var allt för mig.

Puss