Jag hade tänkt spinna vidare lite på gårdagens noteringar och säga hej till någon idag på bussen men när jag gick på den var det typ ingen där?

Vart fan var alla människor som jag hade tänkt göra obekväma?

Och varför i hela fridens namn gick jag av bussen på Regnbågsgatan utan att ha hälsat på en enda liten jävel av de som satt där?

Jag tänkte på detta hela resan men jag kunde inte förmå mig själv att ens le mot någon. Det säger nog faktiskt mer om mig själv än om människorna runt mig. Jag är precis lika kass som alla andra.

Bara för att jag uppmärksammat att det är sjukt att vi beter oss som skygga katter på ett så trångt ställe som en buss så betyder det (uppenbarligen) inte att jag är bättre än dem. Och det var ju synd, för det trodde jag.

Jag känner en viss förståelse för att det ser ut som det gör idag i vårt samhälle när jag tänkt på det här en stund.

Det krävs visst en hel del för att förmå sig att "gå mot strömmen". Blä. Måste jag vara först?

Det är inte konstigt att vi beter oss som vi gör när alla står där, precis som jag, och grämer sig över att man borde socialisera sig med varandra. Well, det är ju trots allt lilla landet lagom vi pratar om.

Jag tror att jag ska sluta tänka på det här och bara ta det som det kommer nästa morgon...

Over and out // En misslyckad filosof.