Igår "firade" jag och Pierre att vi gått halva tiden, alltså 20+0.

Man kanske inte riktigt kan kalla det att fira i dess sanna anda eftersom vi i princaip bara kom hem, slängde oss i soffan och somnade under varsin filt tillsammans med våra katter. Det är vår typ av "firande" nuförtiden eftersom jag är så dödens trött och ont-i-huvudet-migränig helatiden.

 

Har tänkt massor på det här med sparkarna som jag (vi) känner, man har ju en hel del tid att filosofera på när man gör i princip ingenting, och jag tror helt seriöst att jag har blivit bortskämd! Vår lilla onge var snabb med att visa hur rejäla buffarna kunde bli så därför känns det liksom inte så "märkvärdigt" att känna dem längre. Jag känner mig faktiskt inte mer än mänsklig som just skrev de där orden även om de låter o-humana. Menar ju självklart inte att de är tråkiga eller så, det är bara inte "wow!!!!!!!" längre och jag är chockad över hur snabbt jag vande mig vid dem. Nuförtiden, vilket också känns löjligt att säga eftersom jag bara känt sparkar i princip en månad, så handlar det mer om ett behov som måste fyllas - jag måste känna dem varje dag för att försäkra mig om att allting är i sin ordning. Att ingenting är fel.

 

Jag känner mig mer och mer rädd för att någonting ska gå fel och jag antar att det är den blivande modern inom mig som dragit med sig de orostankarna för jag har aldrig tänkt så mycket på hemska saker som kan hända som jag gör nu. Drömmer ofta att Pierre dör, att någon armbågar mig i magen på en trång spårvagn, att jag vaknar med blod i hela sängen osv osv, listan kan göras lång.

 

Nu låter jag himla dyster och det verkar säkert som att allt som händer nu är fruktansvärt men jag är faktiskt (jo, det är sant!) lyckligare än ja någonsin varit. Och även om jag visar en fasad som är ganska grå utåt så är det bara verkligheten. Att skapa en människa tar massor av mig och min energi och det är inte rosenfärgat varenda dag.

MEN!

Jag ångrar ingenting och jag älskar vetskapen om att jag och Pierre är gravida och att vi bildar familj på riktigt! Jag är stolt över vetskapen om att vi fungerar ihop och är fast besluten och övertygad om att vi kommer ge vår skrutt ett liv fyllt av glädje och skratt ♥ 

Men allt det där kan vi ta en annan gång. Typ när jag inte är gravid och mår bajs helatiden längre, när jag har glömt alla jobbiga smågrejer och bara ser på mitt barn med stjärnor i ögonen istället.

Det var allt för mig.

Puss

 

I helgen har vi varit hemma hos Pierre föräldrar i Kungshamn och blivit bortskämda

med både god mat och bebiskläder.

Egentligen skulle Bibbi bara in i affären för att köpa present till Ella som fyller 4 år
nu på onsdag men det blev lite svårt att låta bli för henne när vi gick igenom

spädbarnsavdelningen. Jag skulle ha köpt allting själv om det var så men svärmor

var snabb upp med plånboken och ville köpa bebisens första outfits, och i sann

könsneutral anda så fick det bli bodys som passar till både en pojke och en flicka ♥

 

I lördags låg vi förresten (som vanligt) och kände när mini sprätte med
både armar och ben för fulla muggar - det är världens häftigaste känsla.

När Pierre var nöjd för kvällen och la sig med sin mobil så började jag trycka och

klämma på magen för att se om jag kanske kunde få någon slags respons, för

att se om mini sparkar tillbaka där jag trycker liksom. Medan jag håller på och

mosar min egna mage så känner jag helt plötsligt hur en stenhård bula

uppenbarar sig under mina fingrar till vänster på magen varpå jag rent

reflexmässigt tänker att "Åh, vad hård jag är här, jag får nog trycka lite till"

och det säger SWISCH och den hårda bulan glider iväg som en hal tvål

i badkaret. Jag misstänker att jag precis tryckt iväg mitt eget barn.

 

Det låter säkert värre än det var, bebisen är ju skyddad till tusen inne i

mig men jag kände mig ändå som en hemsk (blivande) mamma som i

princip säger till mitt barn att "Nej, här får du faktiskt inte vara".

 

Gud vad jag längtar till den 8 juli redan!

Då ska jag vara jätteförsiktig.

Vi firade alla hjärtans dag igår - på vårt vis.

Sedan vi blev tillsammans så har vi firat det på samma sätt,

nämligen med sushi framför tv:n!

Det kanhända att det låter lite oromantiskt men det är skitsamma tycker jag.

Det har blivit våran grej ♥

I början var jag skitledsen över att inte kunna äta susi pga graviditeten men
jag har hittat världens bästa lösning. Om man bara äter makirullarna med

sesamfrön på och frågar om man kan få crabfish i så är de superduper-

gravidvänliga eftersom crabfishen är tillagad. Wihooo!

Sen funkar massa annat i sushiväg också men rullarna är och kommer

föralltid att vara godast.

 

Tack till världens finaste och goaste sambo som ger mig rosor också ♥

Du är min bästa kompis!

Innan jag blev gravid så tränade jag minst tre gånger i veckan, ibland 2h varje gång.

Nu tränar jag aldrig. Och då har jag ändå avrundat uppåt!

Sitter och läser på massa olika forum att man kanske faktiskt borde ta tag i det här igen.

Jag menar, om jag flåsar som ett ånglok efter några trappsteg nu så vet

jag inte hur jag ska orka med en förlossning om några månader..

Pierre kämpar på typ varje dag med sin träning; han blir mer och mer trim medan jag

tjockar på mig!

 

Han har tillochmed lovat att han ska se ut som Brad Pitt i FightClub i sommar.

Eller var det kanske Ryan Gosling i Crazy Stupid Love?

 

Jag tänkte mig att jag skulle gå bredvid, se härligt gravid och klumpig ut samtidigt som

jag kan glo på min partners snygga bringa precis hur mycket jag vill!

Det ska bli fint :)

Men anyway, fram tills dess så lovar jag härmed att jag ska börja träna MINST två

gånger i veckan där ett av passen ska vara simning.

 

Jag gillar förövrigt inte riktigt kroppen på Brad här.. Sorry.

 

Godmorgon!

Nu har jag varit supertrött i två dagar. Igår somnade jag nästan i soffan klockan 20.00 men Pierre höll mig uppe tills klockan slog 21.00. Det är något av en tröskel det där med att klockan måste slå nio innan man "får" sova. Eller så känner iallafall jag, det blir liksom mindre skamset att somna då.

 

Igår klättrade vi över ännu en milstolpe förövrigt;

vi kunde ligga och titta på när bebisen sparkade.

Det var, samtidigt som det var lite alienvarning över det,

något av det mest fantastiska jag (pratar nog för oss båda två)

varit med om! Helt plötsligt satt vi inte två personer i soffan,

vi blev en liten familj.

Det är svårt att förklara exakt vad jag menar med att vi blev

en familj, men vi kunde ju i princip sitta och titta på vad

vårt barn gjorde ♥

 

Jag känner mig aldrig ensam längre heller, ni vet den där känslan man kan få när man sitter på morgonbussen till jobbet, det är fortfarande lite mörkt och man fryser lite - den glöms bort när man får en liten bubblig spark. Plus att den väcker mig när jag nästan somnar mot bussfönstret..

 

Såhär ser jag ut idag förresten, jag fick världen gulligaste klänning av min lillasyster för att hon tänkte att den skulle vara fin när bulan syns :)

Och det blev jättefint! Tack Linda ♥

 

Jag ser och känner mig konstant mätt.
Och då menar jag inte så där behagligt jag-är-inte-hungrig-mätt, utan mer fan-vad-svullen-jag-känner-mig-nu-rullar-jag-härifrån-mätt. Det beror nog (med största sannolikhet) på att jag inte riktigt lärt mig hur jag ska använda kläder för att de inte ska klämma åt på fel ställen. Jag inbillar mig att jag "känner" min egen dubbelhaka ta emot när jag tittar neråt men det är säkert inte så farligt som det känns.. Lena Bollen Stridsberg.

 

Även om jag VET att ni har blivit förvarnade om att det är den brutala sanningen som kommer porträtteras här så finns det faktiskt saker som jag inte skriver ut här.

Saker som kanske är i gränslandet för vad som är för intimt..

Typ att tarmarna blir påverkade av den ökade hormonmängden. jag känner inte att någon måste veta i vilken grad det påverkar mig så jag lämnar det lite fint "åt fantasin" såattsäga. Varsågoda.

 

Anyway, Pierre har ÄNTLIGEN fått känna en liten spark!

Detta skedde i lördags när vi hade bäddat ner os för att sova i Erik och Angelicas soffa - precis där och då så bestämmer vår lillskit att det är dags att säga hej även till pappa.

Det låg något småmysko över att vi båda höll händerna på min mage, drömmigt stirrandes in i ingenting för att koncentrera sig på eventuella buffar i handflatorna när vi båda två helt plötsligt lyfter blickarna snabbt som fan och stirrar varandra in i ögonen - lite chockartat. Japp, vi kände samma sak. Gött att även den vars skuld graviditeten ligger på fick känna att det är på riktigt ♥

 

En sista liten grej.

Vi går in i vecka 20 imorgon och jag har redan nu börjat producera.

 

Nu har vi skrivit om vår stolthet och glädje, nu MÅSTE jag dela med mig av några klipp ur min personliga dagbok som jag fört här medan tiden gått. Live såattsäga. Tänk nu på att allting bottnar i att jag är lycklig även om sanningen om hur jag mår kan se lite mörk ut stundvis. Men jag menar, hallå, det finns något i mig. Det är svårt att bygga en människa.

 

 

Idag tog vi ett gravtest och det var POSITIVT!

 

 

 

 

 

Har lärt mig att hantera mitt morgonillamående mycket bättre nu. Spyr inte längre för jag har förstått att jag MÅSTE äta - allt blir värre när jag är hungrig. Jag MÅSTE behålla allt! Pierre är bäst på jorden och hjälper mig med allting. Han lagar mat och tar hand om mig när jag inte orkar någonting, han är superförstående för mina svängningar också. Får se hur länge han orkar det, haha! Annars märks det inte så mycket mer än att jag mår bajs. Just nu är klockan 21.16 och jag är redo att däcka. Såatteh, lite tröttare är jag allt nuförtiden.

 

Jorå, nu somnar jag vilken sekund som helst. Godnatt! Jag ska bara spy upp tomaten jag precis tryckte i mig och sen ska jag lägga mig på toagolvet och sova här på jobbet. Det värsta med allt detta är att jag faktiskt provlåg på det sist jag var på dass. Det var lite kallt och lite väl hårt men jag skulle lätt kunna somna.

 

 

Idag har vi Marcus Hjortärhjort på besök, han ska sova över hos oss. Det hände en liten lustig grej faktiskt...
jag kom ut från köket och drog iväg en kommentar om att jag tyckte mig känna av lite knip övanför ena skinkan - kanske som foglossningar?

Marcus: "Foglossningar... Är inte det sånt man får i hus? Eller?

 

Halleluja! Illamående borta och jag börjar bli piggare om dagarna (och framför allt kvällarna. Har tagit bilder tre veckor i rad nu och man kan faktiskt se den lilla gravidbullen som jag bakar för fulla muggar här, det är något magiskt över hela den här grejen även om det är svårt att förstå helt och hållet ännu.
I februari får vi se vår lilla skatt, det är inte alls långt kvar nu!
Fan vad jag kissar förresten. Helatiden. Natt OCH dag! Det går inte en enda natt utan att jag måste klampa mig upp ur sängen och pissa, ibland har jag tänkt tanken att det fan är värt det att bara kissa där jag ligger. Men näh, det blir aldrig så. Har även ätit massa lakrits. Känner inte riktigt av varför jag borde undvika det. Såatteh - gladchey är jag iaf nu tack vare att jag slipper gnälla efter lakrits varje dag!

 

Nänä, man ska tydligen inte ropa hej för tidigt.. Jag har varit på besök hos mottagningen och tagit nya prover då jag har sådana oerhörda huvudvärkar! Tydligen har jag migrän pga mina ökade hormonnivåer. Det är USCH! Attackspyr när jag minst anar det, senast stod jag och valde knäckebröd i affären och fick släppa min korg och bara rusa rätt ut för att kräkas där. Kewl.
Men för övrigt går allting som smort, sov med öronproppar inatt och det känns som att jag har sovit som en liten bebis! Så jag känner mig underbart utvilad idag!
Börjar känna att jag ska berätta för jobbet snart också.. Efter ultraljudet berättar jag!

 

 

 

Det här är ingen bra dag. Det är en dag av skam och ilska. Jag VISSTE att den här dagen skulle komma även om en liten del av mig hoppades att jag hade en såpass bra och "hälsosam" kropp att den inte skull göra det. Ååh något så onödigt har väl aldrig skådats tidigare i hela min existens.
Känns som att jag passerat en del av mitt liv och gått vidare in i nästa kapitel nu. Jag är liksom klar med en del det är med ett ofrivilligt kliv jag tar mig in i nästa.. Det är med sorg och stolthet jag kommer bära de här ärren resten av mitt liv. Trodde inte att jag skulle haka upp mig så här över några små bristningar på brösten, men jag förvånar visst ständigt mig själv.

 

Idag kirrade jag och Pierre en ny bh till mig. Storlek 80 E. Say no more.

 

 

Det var allt för den här gången, fortsättning följer på den här brutalt sanningsenliga resan mot familjelivet!
Dalar och toppar - allt får vara med :)

Puss

Hoppsan sa!

 

Haha, kollade igenom arkivet och hittade en gammal favorit på mig och Pjär på gymmet..
Nuförtiden gymmar jag helst inte med honom eftersom har tränar så himla mycket,
men det var allt ett tag där vi lyckades hålla ett jämnt tempo i träningen!

Ser ut som en liten pluffskorv på den här bilden förresten, gillar den inte så värsta mycket

men minns att jag valde den för att Pjär var så jäkla snygg.

Årets flickvän - tackartackar!