Idag var både spårvagn och buss fyllda till bredden med morgongriniga tanter och annat blandat folk som inte alls ville vara där. Vi stod allihopa och trängdes och hatade våra för hårt virade halsdukar eftersom chaufförerna ställt värmen på max. Det - förövrigt - gillar jag inte alls. Temperaturskillnader suger!

Hursomhelst, folk var inte alls särsklit griniga.

Jag provade att göra två konstiga saker med mina stackars medresenärer, nämligen:

 

1. Jag satte mig bredvid en människa trots att det fanns två lediga säten mittemot, ingen reaktion uppenbarade sig så jag lutade mig lite onödigt mycket mot henne så fort bussen svängde. Inte så att hon trycktes in i fönstret, men lite mer än vad normen säger är okej att trycka på en främmande människa. Efter några gånger kände jag hur hennes arm liksom "aktade" på sig som att hon inte ville nudda mig mer. Där gick alltså gränsen.

 

2. En kille satte sig framför mig. Jag log och sa hej - han log och stoppade i sina hörlurar. Jaja....

 

Ska anlysera allt detta en vacker dag.

Men till en början ska jag bara be er (och mig själv såklart) att tänka på detta lite.

Det är konstigt.

 

Fortsättning följer.

 

Bah!

Vi går i inredningstankar och jag har typ ingen aning om vad vi ska hitta på egentligen.

Vardagsrummet är fokus och vi VET att det ska sittta en spegel ovanför soffan. Men sen då?

BLIR TOKIG!

Hittade massa fina inspirationsbilder iallafall, vill ha allt typ.

Ska ha 5 olika vardagsrum i mitt framtida hus. Vårt framtida hus menar jag. Såklart.

Hjelp.

Jag hade tänkt spinna vidare lite på gårdagens noteringar och säga hej till någon idag på bussen men när jag gick på den var det typ ingen där?

Vart fan var alla människor som jag hade tänkt göra obekväma?

Och varför i hela fridens namn gick jag av bussen på Regnbågsgatan utan att ha hälsat på en enda liten jävel av de som satt där?

Jag tänkte på detta hela resan men jag kunde inte förmå mig själv att ens le mot någon. Det säger nog faktiskt mer om mig själv än om människorna runt mig. Jag är precis lika kass som alla andra.

Bara för att jag uppmärksammat att det är sjukt att vi beter oss som skygga katter på ett så trångt ställe som en buss så betyder det (uppenbarligen) inte att jag är bättre än dem. Och det var ju synd, för det trodde jag.

Jag känner en viss förståelse för att det ser ut som det gör idag i vårt samhälle när jag tänkt på det här en stund.

Det krävs visst en hel del för att förmå sig att "gå mot strömmen". Blä. Måste jag vara först?

Det är inte konstigt att vi beter oss som vi gör när alla står där, precis som jag, och grämer sig över att man borde socialisera sig med varandra. Well, det är ju trots allt lilla landet lagom vi pratar om.

Jag tror att jag ska sluta tänka på det här och bara ta det som det kommer nästa morgon...

Over and out // En misslyckad filosof.

Det är en helt annan värld än den jag är van vid när man springer på morgonbussen till jobbet.

För det första verkar det som att alla redan är stressade när de ska ta spårvagnen till Grönsakstorget för att byta till buss 16 där, iochförsig så vet jag ju exakt hur det kommer se ut när jag kliver på bussen där så jag kan förstå dem. Fullproppad med nyvakna människor som är exakt lika stressade som människan bredvid av mängden människor som står på en och samma buss!

När jag går på så står jag alltid vid den bakersta dörren, på det sättet så hamnar jag nämligen närmast övergångsstället till jobbet när jag kliver av.

Ett litet dilemma är huruvida man ska gå på först av allt folkvimmel eller om man ska ta den sista platsen så att man kan ställa sig alldeles vid dörren och komma ut allra först när man är framme... För grejen är, står du längst in så missar chauffören att du ska av och då stänger han dörrarna och rullar vidare innan du ens hunnit fram till dörren...

Jag ser helatiden blickar och miner på människorna som får en liten armbåge i sidan eller att någons väska råkar nudda någons ben, alla är så fruktansvärt missnöjda och vill bara ut därifrån.

Jag skulle kunna sträcka mig så långt att buss 16 mot Eketrägatan på morgonen är den absolut grinigaste bussen i hela Göteborg. I den bussen gillar man inte varandra, det verkar vara en oskriven regel.

 

Sen kommer jag fram till jobbet och blir fylld av glädje eftersom alla här är precis tvärtemot bussfolket!

Skärp er nu bussmänniskor, imorgon ska jag säga hej till den jag sätter mig bredvid.

Det absolut värsta med detta är att du kommer bli förvånad och tycka att jag är konstig.

Peace out.

---

 

 

Vincent May - föralltid älskad och saknad...

Min bästa vän Lina och hennes fästman förlorade sin älskade son förra veckan.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dem men så lite som är tillräckligt

för att beskriva den smärtan jag får i bröstet när jag tänker på er och undrar hur ni har det..

Egentligen vet jag att ni klarar er genom detta, för ni är utan tvekan  de två starkaste och

mest envisa personerna jag någonsin fått äran att lära känna.

Men det här räknas inte... Det är så fruktansvärt att det inte går att greppa överhuvudtaget.

Orättvisan går inte att beskriva.

 

Det går knappt en timme på dagen utan att ni är i mina tankar.
Den här fruktansvärda händelsen har totalt tagit över mig, jag är

utmattad och energilös varje dag.

 

Sånt här får inte hända.

Ändå slog det till i en lycklig familj.

 

Hatar att jag sitter här i Göteborg utan att få se dig framför mig Lina.

Jag hatar att jag inte bara kan få ge dig en kram, hur betydelselös den än må vara.

Men du vet, att när den dagen kommer som du känner dig redo att prata - då är

jag här och lyssnar av hela mitt härta och hela min själ. Dag och natt.

 

 

Första gången jag träffade Vincent så tittade han på mig med två ögon stora som

vattenpölar, förvånad var han och det kunde man se eftersom han var supertidig med

att visa sina många ansiktsuttryck. Jag vet inte om han bara försökte fokusera på mig

eftersom jag stod en bit bort eller om han funderade på om han gillade mig eller inte.

Nu i efterhand håller jag hårt i det senare.

 

Vincent var snabb på att lära sig saker. Jag vet inte hur gammal han var när han började

resa nacken själv men jag var djupt imponerad av den stora viljan som infann sig gång på

gång i den pyttelilla kroppen. När han sträckt på nacken för länge blev han så trött

att han dunsade rätt ner i mammas famn - gång på gång. För han vägrade ge sig.

Precis som sin mamma.

Jag sörjer för att du inte fick lära känna dina föräldrar bättre Vincent.

De är och kommer fortsätta vara starka för din skull. Jag kan bara hoppas på att jag blir en lika

rolig mamma och att jag kan vara lika lugn när jag själv får barn i framtiden.

 

Du hann lära dig sjunga innan du lämnade oss, det är något jag kollar på nu

ibland och skrattar.

Jag hinner inte skratta alltför länge innan jag slås av den förlamande tanken att du inte

kommer göra det igen. Men du lämnade kvar någonting på denna jord som vi kan glädjas

åt föralltid.

Jag vill att du ska veta att vi älskade dig.

Det gjorde vi allihopa runt er, alla Lina & Samuels vännervar dina vänner.

Vi kommer aldrig att glömma bort dig.

V kommer alltid att värdesätta din närvaro.

Föralltid saknad.

Tack för alla skratt och all inspiration du hann ge oss den tid du fanns hos oss alla.

Kram "moster" Lena.

Det känns som att jag glider runt i en bubbla av overklighet.

Från och till så kastas jag in i den grymheten som världen levererar och tappar

nästan förmågan att andas när det väller över mig.

Vart är "spolatillbakaknappen" nu?

Finner fortfarande inga ord för att beskriva den kylan som attackerar mig ändå ut

i tårna när jag tänker för mycket.

Det som känns mest och värst är att jag inte kan göra något.

Min maktlöshet.

I det här grymma spelet är jag ingen och ingenting - en nolla. Maktlös.

 

Jag kämpar mot mina egoistiska impulser som skriker åt mig att åka till Uddevalla.

Ta hand om - det är allt jag kan tänka på.

Jag vill ringa, skriva, hälsa på, krama, prata, lyssna. Lyssna...

Jag kommer lyssna ut i oändligheten för din skull, dag och natt.

 

Men idag är jag inte med i spelet, jag väntar bara.

Väntar på dig och er.

Ger er tid.

Så vet du att jag finns här med påslagen mobil, öppen dörr och varmt hjärta när du är redo.

 

Fram tills den dagen så hoppar mitt hjärta över ett slag varje gång mobilen lyser till.

Hoppas ni fungerar och klarar er.

 

Usch, det skär i mig.

Vad ska man säga när en värld bara vänds rätt uppochner?

Vad säger man till någon som inte klarar av ord?

När kramar inte kommer räcka till?

När man blir iskall i hela kroppen av bara tankar?

Upp. Och. Ner.

Det är orättvist.

Man vill gärna leva med tanken om att allting händer av en orsak.

Men nej.

Jag kan inte stå kvar i det ledet från och med idag.

Min närmsta vän... Min älskade vän.

Jag finner varken ord eller handlingar som någonsin kommer räcka till.

 

Jag skäms över att klaga på mitt liv.

Det är pinsamt att tänka på att jag för några timmar sedan klagade på att det är dammigt hemma.

Vem fan bryr sig?

Det enda man borda fokusera på är att älska.

Varandra, tillvaron, vädret, läget. Älska dagen. Fånga dagen.

Alla dagar förutom den här kan jag tänka mig att älska från och med nu.

Det här är den värsta dagen i mitt liv.

 

 

 

Ella har lärt sig att skriva sitt första ord.

Det blev pappa ♥

Andra ord hon också kan skriva:

Ella, Pierre, Lena, Alice och mamma. Så himla duktig tjej!