Det känns som att jag glider runt i en bubbla av overklighet.

Från och till så kastas jag in i den grymheten som världen levererar och tappar

nästan förmågan att andas när det väller över mig.

Vart är "spolatillbakaknappen" nu?

Finner fortfarande inga ord för att beskriva den kylan som attackerar mig ändå ut

i tårna när jag tänker för mycket.

Det som känns mest och värst är att jag inte kan göra något.

Min maktlöshet.

I det här grymma spelet är jag ingen och ingenting - en nolla. Maktlös.

 

Jag kämpar mot mina egoistiska impulser som skriker åt mig att åka till Uddevalla.

Ta hand om - det är allt jag kan tänka på.

Jag vill ringa, skriva, hälsa på, krama, prata, lyssna. Lyssna...

Jag kommer lyssna ut i oändligheten för din skull, dag och natt.

 

Men idag är jag inte med i spelet, jag väntar bara.

Väntar på dig och er.

Ger er tid.

Så vet du att jag finns här med påslagen mobil, öppen dörr och varmt hjärta när du är redo.

 

Fram tills den dagen så hoppar mitt hjärta över ett slag varje gång mobilen lyser till.

Hoppas ni fungerar och klarar er.

 

Usch, det skär i mig.