Nu efter att jag började "mamma-blogga" så har jag fått ett par nya läsare så hur mycket jag än skriver för mig själv så vet jag ju mycket väl att det sitter någon där borta i andra änden och läser det. Jag har gått igenom de senaste inläggen och blivit smärtsamt medveten om hur mycket jag gnäller på saker som jag tycker är jobbigt under graviditeten, hur mycket som inte är som det brukar. Jag är ju faktiskt en människa som är van vid att kunna ta för mig hur mycket saker på en gång som helst och nu när jag inte kan det så blir jag lite rastlös (läs mycket) och aningens deppig. Jag känner att jag inte kan utnyttja min fulla potential såattsäga. Det känns inte som att det är någon idé att skriva världen gnälligaste inlägg en gång till (just nu iaf) så jag ville bara att ni och framtida jag också får veta hur lycklig jag är över den här delen av livet.

 

Jag är gravid. Jag bär på ett litet barn i min mage. Jag bygger en människa som en vacker dag kommer ta sina första steg, säga sitt första ord, skaffa vänner, bli kär, bli olycklig och lycklig om vartannat. Det blir ett helt nytt liv av att jag och Pierre råkade hitta varandra och för att vi bestämde oss för att göra det här. Även om jag tycker att det kräver massor av mig att gå runt och vara gravid så är det självklart så att det helatiden ligger en stabil grund av fascination och förvåning över hur lätt det är. Jag behöver egentligen bara följa med på den här resan och lita på att min kropp vet vad den håller på med - något jag tycker den gör jävligt bra så jag vill även passa på att ge min välsvarvade kropp en fet eloge för det. Klapp, klapp!

 

Allting går så jäkla fort så jag vill verkligen inte slösa bort den här bloggen på att skriva ner hur tungt allting känns. Jag är så lycklig och förväntansfull att jag knappt vet hur jag ska få ord på det emellanåt, bara genom att skriva den här meningen så känner jag hur mina tårar arbetar sig uppåt och utåt. Men näh, jag är för cool för att lipa framför jobbdatorn.

Nova har blivit så otroligt stark därinne och rätt som det är så känner jag hur en fot eller en arm (nej, jag känner inte någon skillnad, kass-mamma-varning) trycker sig utåt och min mage går från att vara runt till aningens konformad. När jag klappar eller trycker på den så drar hon den försiktigt tillbaka och testar att trycka ut någon annanstans. Fascinerande! Sen får man som sagt dras med en och annan kick rätt på det heliga men det går över så jäkla fort att det inte hinner bli jobbigt.

 

Sen måste jag lägga en liten spalt på min fanstastiska sambo. Och NEJ, jag tänker inte vara lika äckelsmörig som Blondinbella och låtsas som att allting är himmelskt och fantastiskt helatiden, men jag har en sambo som är helt otrolig mitt i detta. Jag är stundvis ett monster och det är rätt otroligt att han fortfarande är där och klappar på mig och är snäll helatiden. Det är ju oundvikligt att inte bråka ibland men vi är ett sånt jäkla bra team så vi löser det snabbt varje gång. Det låter kanske som att vi bråkar varje dag vilket vi verkligen inte gör, men sanningen är att vår relation redan nu sätts på prov - och hittills ger jag oss högsta jävla poäng!

 

Sådär, det var allt för den här gången. Nu ska jag jobba fram till 15.00 och sedan ska vi på föräldrautbildning ♥