Idag går vi in i den 31:a veckan av den här graviditeten, jag kan knappt förstå hur fasen vi hamnade här så snabbt! Ibland känns det som att det var förra veckan som vi ringde upp våra familjer och berättade att vi skulle bli föräldrar, medan det ibland känns som hundra år sedan. Jag är fullt medveten om att jag kommer framstå rätt schizofren när det här inlägget är av den muntrare typen än det förra, men det är bara att hålla i hatten och följa med - mitt humör svänger snabbare än vinden.

Efter det förra inlägget (som jag för övrigt skrev när jag slutade jobbet ungefär) så regnade det kraftigt utanför fönstret och det enda jag tänkte då var att jag ville ställa mig där ute och bara bli pissad på. Att bli helt blöt så att håret fastnade på kinderna och kanske gråta lite. MEN! Min fina sambo som alltid lyckas förstå vad jag behöver skickade följande lilla sms medan jag lommade bort mot båten:

"Ta dig bara hem hjärtat, så ordnar jag resten <3 Tänk inte på mat, jobb eller framtid. Sätt dig i soffan, sätt på tv'n och vänta på mig. Jag skall ta hand om dig!"

Alltså, just där och då så var det smset precis vad jag behövde. Jag fick kriga för att inte lägga mig ner på bryggan och storböla bara för att jag tyckte så jävla synd om mig själv och för att Pierre var en sån ängel! När han sedan kom hem hade han fixat sushi, mina favoritchips, en stor cola och blommor... Jag grinade som en liten bebis i några minuter, vägrade släppa honom. Jag hulkade verkligen, ni vet när man gråter så att axlarna flyger upp och ner? Så grät jag, och snorade gjorde jag. Det var antagligen väldigt charmigt.