Imorse var jag och Pierre hos våran barnmorska för ett vanligt rutinbesök, vi skulle kolla blodvärden och SF-mått på mig samt lyssna på lilla Novas hjärtljud och få lite information om vad som kommer framöver. Som vanligt så var mina blodvärden perfekta (skryt, skryt) och hon verkade väldigt nöjd över hur jag verkade må psykiskt. Jag har ju ingen förlossningsrädsla än och jag känner mig oförskämt lugn över vilken livsförändring vi faktiskt ger oss in i. Notera dock att jag skriver det här i vecka 30. Vår BM trodde att vi skulle uppleva nya känslostormar när poletten ramlar ner, nya tankar om förlossning och kommande liv tillsammans med ett spädbarn kommer uppstå och först då kan man börja bearbeta sin egna "inre bild" av hur man vill att saker ska bli. Ser nästan fram emot att den där poletten typ bara ramlar ner från himeln och slår mig som en atombomb mitt i pannan så att jag nästan välter. För så lugn och rofylld som jag är nu kan jag väl för tusan inte fortsätta vara? Eller?

 

Hursomhelst så verkade hon lite brydd över SF-måttet.. Låg nästan på översta kurvan första besöket och nu hade jag sjunkit ner till mittkurvan. Värdet är ju därför inte oroväckande lågt men hon ska ändå hålla extra koll på tillväxten genom att vi kommer in och mäter lite oftare så att det inte fortsätter att växa för långsamt. Eftersom hon inte verkade orolig så bestämde vi oss för att inte oroa oss vi heller. När hon sedan tog mitt blodtryck så konstaterade hon att mitt övertryck var lite väl högt (145/65) och sa till oss att vänta i väntrummet en halvtimme och sedan komma in och göra en ny mätning. Mätning nummer två gav henne samma resultat (145/70) och då bad hon mig att kissa i en liten mugg. Hon lät faktiskt lite stressad över mitt höga blodtryck och även om jag inte förstod riktigt varför så stressade jag också upp mig lite där inne på toaletten, råkade tillochmed kissa på mina fingrar... Pierre stod kvar och pratade med vår BM och han såg lite nervös ut när hon ledde oss, med ganska raska steg, till ett annat rum. Hon förklarade att vi behövde se om det fanns protein i urinen, äggvita, och att det inte vore särskilt bra ifall det skulle vara det eftersom det kan vara ett tecken på havandeskapsförgiftning. När stickan visade att det inte fanns några indikationer på äggvita så verkade hon genast mycket lugnare - och vi också såklart.

 

Jag ska tillbaka om en vecka för nya prover och jag skulle ljuga om jag sa att det här inte har påverkat mig under dagen. Det har inte ens slått mig förrän idag att oväntade saker faktiskt kan hända. Saker kanske inte alltid går som på räls bara för att det gjort det hittills. Förlossningen börjar närma sig och jag håller alla tår och tummar som finns för att allting flyter på så smidigt som möjligt.