Min förlossningsberättelse

Okej, nu tänker jag skriva ner min berättelse om hur det gick till när Nova tittade ut i världen ♥ Det kommer stundvis att vara väldigt detaljerat och ganska otrevligt så om ni är känsliga för sånt - sluta läs. Jag skriver ner den för att jag vill kunna läsa och minnas när mitt undermedvetande förträngt eller glömt hur allting fortskred. Varför jag väljer det här forumet är för att detta är min dagbok. Här har jag i några år samlat allting jag gjort och upplevt så det känns inte mer än rätt att lägga upp den största händelsen i mitt liv här också. För hur ont jag än hade och trots paniken jag stundvis kände så tittar jag tillbaka på min förlossning med stolthet och kärlek, för den gav mig en frisk liten dotter ♥ Here goes:

 

Allting började med att vattnet gick klockan 00.30 den 19 juli. Vi blev hur upprymda som helst och kunde därför inte sova en sekund den natten, värkarna kom ganska tätt på en gång och jag trodde att förlossningen bara var några timmar bort. Tji fick jag för vad jag inte visste då var att jag skulle genomlida 50h till av värkar, och tur var väl det för då hade jag kanske skjutit mig själv. På morgonen ringde vi koordinatorn som tyckte att vi skulle vänta och se om värkarna fortsatte komma såpass tätt (4-6min) eftersom det är ganska vanligt att kroppen kickar igång värkarna snabbt direkt efter vattnet gått för att sedan lugna ner sig igen. Både jag och Pierre kände dock att vi ville åka in och bli undersökta iallafall, jag har ju inte fött innan och vi var lite oroliga över att springa runt med en bebis i magen när vattnet gått. 

 

Vi blev hänvisade till Mölndal Förlossning och väl där konstaterade barnmorskan att jag var 1-2cm öppen och värkarbetet inte var tillräckligt regelbundet för att vi skulle bli inskrivna där. Vi blev hemskickade med svansen mellan benen och två starka Alvedon, värkarna avtog och kom nu med 10-15min. Sjukt snopet! På kvällen kände jag återigen att värkarna tog i och jag hade ingen aning om hur jag skulle orka med en förlossning om jag inte fick sova lite så jag tog två Panodil och en sån där super-Alvedon typ klockan 22.00. Jag somnade INTE. 

Jag bad Pierre ringa koordinatorn och till våran stora chock så var alla förlossningsavdelningar i Göteborg nu fulla. "Ni får välja mellan Varberg eller Borås!" sa den trevliga barnmorskan på andra sidan linjen och vi valde att få komma till Varberg. Mitt i natten fick vi därför hjälp av Erik (Pierres systers man) för att komma dit och efter en bilfärd på typ en timme, några jobbiga värkar och en spya i en ICA-kasse så anlände vi till Varbergs Förlossning. 00.50 (den 20 juli nu alltså) blev vi inskrivna och jag fick en cocktail av morfin, sömntabletter och Alvedon för att kunna somna runt klockan 02.30. Jag behöver kanske inte nämna att jag däckade totalt på två minuter och Pierre somnade gott i sängen bredvid ♥

 

Mölndal sjukhus, Pierre passade på att fånga en "värk" på bild. Nu i efterhand kan jag ju säga att de här värkarna var rena rama barnleken. Men alltså.. Det visste jag ju inte då.

 

Äntligen inskrivna på förlossningen i Varberg! Jag fick direkt byta om till de snyggaste kläderna jag någonsin skådat. Vad ni tyvärr missar nu är de sexiga trosorna som tillhörde, de var enorma och perfekta till den enorma bindan jag behövde eftersom jag helatiden sipprade fostervatten.

 

Såhär go var jag direkt efter morfinsprutan de bjöd mig på till kvällsmat. Herregud vad gott jag somnade.

 

Efter första timmarna sömn på över ett dygn så vaknade vi runt klockan 08.00 och det konstaterades att jag fortfarande bara var 1-2 cm öppen. Jag bröt typ ihop och trodde att vi skulle bli utskrivna och få åka hem igen, men ICKE! De bad oss att hitta på något, inte bara ligga inne på sjukhusrummet hela dagen; tillexempel ta en promenad! Sagt och gjort, pepp som fan efter att ha förstått att vi fortfarande hade kvar vårt rum och fortfarande var inskrivna på förlossningen så gick vi ut för att promenera. Värkarna kom med 6 minuters mellanrum ungefär och de började bli mer kraftfulla men envis som jag är så slutade det med att vi promenderade hela 5 kilometer. Under varje värk så gick Pierre ner på knä, tryckte ihop mitt bäcken genom att krama hårt som fan runt mina höfter medan jag lutade mig mot det som fanns tillgängligt - väggar, murar, träd, glasrutor, bänkar - you name it. Något som förvånade mig var att trots att det gick massor av människor förbi oss så var det vara två personer som erbjöd hjälp; en frågade om vi ville ha vatten och en annan sa bara att vi skulle säga till om vi behövde något. Jag menar, det var SJUKT tydligt att jag hade väldigt ont.

 

Vi stannade till på ett litet café så att Pierre kunde äta lite, det var ju trots allt lunchtid! Jag kunde inte äta något, jag spydde bara upp allting ändå. Tog emot x antal värkar medan vi satt här och då såg jag ut såhär, lite smått bekymrad skulle jag vilja påstå. Har ju haft trevligare stunder på fik med Pierre än det här kan man säga..

När vi kom tillbaka till förlossningen så var barnmorskorna SJUKT impade över hur långt vi hade gått. Jag började få riktigt, riktigt ont nu och hade svårt att hantera värkarna. Pierre hjälpte fortfarande till helatiden och vi började även "stångas" när mina värkar kom. Vi tryckte våra huvuden mot varandra alltså, det låter kanske konstigt men det var superskönt och det hjälpte verkligen ♥ En barnmorska kom in för att kontrollera "statusen" på min livmodertapp och det visade sig att promenaden gjorde susen! Jag var 2-3cm öppen och tappen var nu helt och hållet utplånad - äntligen! Värkarna har ju hållt på i över ett och ett halvt dygn såhär långt och jag började nästan gråta av lycka när hon sa att latensfasen snart var avklarad. Puh! Hon gav mig en hinnsvepning vilket ledde till att jag började blöda en hel del (helt normalt) och hon satte även in en nål i min hand eftersom de behövde ta reda på min blodgrupp, senare under förlossningen fick jag även det enda och det andra som jag kom att behöva i den här nålen. Klockan är nu 15.30.

 

Klockan 17.00 förflyttas vi till ett förlossningsrum då jag inte kan hantera värkarna på egen hand längre. Jag provade att duscha som smärtlindring men jag stod bara och grät med den jävla duschslangen flygandes över hela magen och ryggen, jag hade ingen aning om vart jag skulle spruta värmen för att smärtan skulle försvinna. Pierre har sagt i efterhand att det var först här som han såg att jag hade riktigt jävla ont. De gav mig lustgasen och jag var hur pepp som helst på att prova detta underverk men redan efter första "suget" så visste jag att jag inte skulle kunna fortsätta. Jag fick TOTAL panik över att ha den där kupan över ansiktet plus att gasen liksom var tjockare än syre så det var inte lika lätt att andas i den som utanför. Paniken tog över totalt och jag kastade iväg den mitt i en värk, det gick bara inte. Jag hade hellre ont än att andas i den där äckliga grejen. 

 

När barnmorskan kom in för att kolla hur det gick så bad jag om EDA (ryggbedövning), de kände så att jag inte var för långt gången innan de ringde narkosläkaren och han kom in och satte blockaden klockan 18.45. Jag säger bara halleluja - utan den här smärtlindringen hade jag nog inte överlevt. 

Alldeles innan jag fick bedövningen (jag är 5cm öppen här) så fick jag en värk där jag inte kunde vara tyst; jag hörde avlägset någonstans att jag vrålade ut smärtan jag kände och jag lät som en älg. Jag skrek åt Pierre att trycka på mitt bäcken men ingenting fungerade - smärtan slukade upp mig såpass att jag började gråta i vild panik. Jag kände i hela mitt hjärta att jag inte skulle klara mer smärta och jag snyftade ur mig att jag inte klarar mer nu.. Som tur var så satt narkosläkaren redo att sätta blockaden så jag behövde bara ta typ 5 eller 6 såna här helvetesvärkar till - och det var utan tvekan det jobbigaste jag gjort under hela förlossningen. Delvis för att jag var tvungen att ligga HELT stilla medan han satte in den, och delvis eftersom jag kände hur jag tappade kontrollen över mig själv. Jag tappade greppet. Jag skakade och kunde inte sluta för jag hade sån panik. 

 

En kvart senare var jag helt bedövad från naveln till låren ungefär och jag kände inte av värkarna lika tydligt längre - SKÖNT! Då fick jag tillbaka kontrollen och jag var återigen pepp på att föda barn. Det är sjukt hur snabbt man glömmer bort smärtan ♥ Pierre passade på att äta en pirog för att få i sig lite näring och jag fick massa näring i droppet som var kopplat i min hand.

 

Klockan 20.20 hade jag inte öppnats mer och barnmorskan kom in med en sån där "häng-gå-stol" som hon ville att jag skulle gå runt med en stund. Jag blev ombedd att stampa och trampa när jag gick så att Nova skulle glida längre ner i mitt bäcken och så att jag skulle öppna mig mer. Jag trodde i mitt stilla sinne att jag skulle vara öppen 10cm på en timme eller nåt men efter att ha stått upp, trampat runt i två timmar ungefär så kändes mina värkar igen. Jag satt ner mellan värkarna och så fort de kom så ställde jag mig upp och liksom "hängde" över den där stolen. Jag lät absolut ingenting förutom att jag andades så som vi fått lära oss - in genom näsan och ut genom munnen. Pierre hjälpte mig genom att styra min andning, något som hjälpte mig massvis eftersom jag helst ville hålla andan ♥ En barnmorska kände på mig, konstaterade att jag var 7cm öppen ungefär och hon gav mig en påfyllning på min EDA-blockad. Klockan är nu 22.45 och jag kände hur jag slappnade av i hela kroppen igen, jag kände hur trött jag var efter så många timmar av värkar och så sjukt lite sömn.. jag var ett vrak.

 

En timme senare, typ 23.45, så hade jag inte öppnat mig mer än de 7 små centimetrarna så jag fick värkstimulerande i droppet och tack vare epiduralen så lyckades både jag och Pierre somna i typ två timmar, det var GULD värt tydligen för när jag kollades klockan 02.00 så var jag 10cm öppen och jag hade krystvärkar. Det kändes verkligen som att jag skulle bajsa ner mig och eftersom det bara var jag och Pierre i rummet så fick jag hålla emot. I båda rummen bredvid oss hörde vi kvinnor som skrek som om de var med i en SAW-film typ. Det lät som att de skulle dö. Jag kände hur paniken sköljde över mig igen - skulle jag också låta sådär?! HJÄLP!

 

Efter 30-40 minuter ensamma i rummet pga av underbemanning och babyboom på avdelningen (det föddes 3 bebisar inom loppet av en timme) så kunde jag inte hålla emot längre.. Varje värk krävde full fokus för att jag inte skulle göra det som helt mitt inre skrek att jag ville göra; KRYSTA! Det var något av det svåraste jag gjort, att inte få trycka när hela mitt inre ville det krävde det yttersta av mig. Pierre stod bredvid hela tiden, klappade på mig och sa hur duktig jag var. Jag kände mig duktig, jag visste att jag skulle klara av det här. Jag kände mig stark! Vid några tillfällen var Pierre påväg ut för att hämta någon men eftersom jag fortfarande kände att jag kunde hantera krystvärkarna så sa jag till honom att bara stanna hos mig, vilket han gjorde ♥

 

Klockan 02.40 kom en barnmorska äntligen in till oss och jag fick lägga mig på vänster sida med ena benet uppåt varpå hon yttrade de magiska orden: "vid nästa värk vill jag att du trycker så hårt du bara kan, precis som när du bajsar!". Sagt och gjort - jag tryckte på för kung och fosterland och hennes uppmanande ord "lite till, lite till, lite till!" ekade i mitt huvud hela tiden. Mellan värkarna (som kom hur jävla tätt som helst) så hann jag andas lite och efter typ 5 min så fick jag lägga mig i gynställning och jag kände hur hon gjorde något som brann till i mitt underliv. Jag blev livrädd och trodde att jag hade spruckit, även om jag inte hade någon energi att lägga på det just då. Tankegången var mer att "det får jag fokusera på senare isåfall, nu måste bebisen ut"... I efterhand berättade hon att hon var tvungen att klippa mig för att Nova skulle komma ut snabbare och för att jag inte skulle spricka mer än "nödvändigt". Två värkar till kom och jag tryckte som om jag aldrig gjort annat, det kändes som att jag var född ENBART för att göra det här, kroppen skötte allting själv och jag följde bara med. 

Helt plöstligt hörde jag mummel nere vid mitt underliv och jag kunde ursklija att de ville tillkalla läkaren - bebisens hjärtslag har sjunkit till 40-50 slag per minut och hon behövde komma ut NU. Jag vände på huvudet och såg på monitorn att siffran 45 blinkade där det annars brukade stå typ 130. Helvete, helvete, helvete. I mitt huvud blev jag förbannad och beslutsam; vid nästa värk skulle jag bannemig trycka som om det vore det sista jag gjorde i livet.

Värken och doktorn kom samtidigt och jag skrek att jag var tvungen att ta den; jag måste få trycka! Allting hände på en sekund känns det som, barnmorskan sa att hon nästan var ute och jag tvingades avbryta mitt krystande så att hon kunde kontrollera att navelsträngen inte satt runt halsen. 10 sekunder senare fick jag trycka och jag hör hur Pierre börjar gråta vid mitt huvud. 
"Nu kommer hon älskling, nu kommer hon" snyftade han fram och helt plötsligt så ligger det en slemmig, skrikande sak på mitt bröst. Vi gråter alla tre i vår nybildade familj och jag förstår ingenting; är jag klar nu?

 

Älskade barn ♥

Det som ingen pratar om när det gäller barnafödande är att man även måste föda ut moderkakan. Den kom ut efter 10 minuter och såg ut som en stor, blodig, äcklig klump. Men det gjorde inte ont, den gled liksom bara ur en.. Samma känsla som när man tappar sin nyfångade makrill typ, den glider ur dina händer utan att du kan kontrollera det! Haha.

 

Efter typ 2 timmar av total urladdning och fascinerat stirrande på vår dotter så fick jag hoppa in i duschen. När jag reste mig upp så rann det ut typ 2dl blod på en gång och jag svimmade nästan där i duschen. Jag vågade knappt tvätta mig "där nere" för jag trodde att jag skulle känna på rena rama Bagdad men det gick rätt bra, att sitta ner kändes konstigt men man brydde sig liksom inte. Jag hade precis fött barn.

Jag har gjort och genomlidit alla kvinnors största prövning. Jag har FÖTT ETT BARN. Fy fan vad duktig jag är och vad jag är stolt över mig själv. Och med handen på hjärtat; utan Pierre vid min sida vet jag inte vad jag hade gjort för tack vare honom var de värsta perioderna av den här 50-timmarsförlossningen fullt hanterbara ♥ 

 

Nova, född klockan 02.50, 3445g tung och 51 cm lång ♥

Mamma och pappa älskar dig mer än ord kan förklara.

 

Hej och stort grattis. Mycket kul att läsa din berättelse. Jag fick min son 12/7 dock efter mycket kortare arbete än dig men jag fick tillbaka känslan ordentligt när jag läser dina ord. Lustgasen kan jag inte förstå att du inte gillade den blev en kär vän jag sög i mig så jag visste knappt vart jag var till slut. Sprack lite invändigt så fick sy efteråt och det var ju värre än värkarna så då sög jag ännu mer. Kommer väl ihåg känslan i duschen och hur det kändes där nere och när man skulle sitta. Vågar knappt än idag fundera på hur man egentligen ser ut där nere och hur funktionen blir senare =) Vad hemskt att ni fick åka till annat sjukhus. Här finns det bara ett sjukhus och tack och lov var det tomt på förlossningen när vi kom dit så vi fick kanon vård hela tiden men på BB var det skit där fick vi ingen hjälp då det föddes fler barn den helgen än vad det brukar göra på en vecka men hellre bra hjälp när man har sjukt ont och ska föda än sen när underverket är ute då kan man ju lite mer gissa sig till hur man ska göra med blöjor och amning mm :D Hoppas nu det går bra för er och att amning funkar som det ska (om du nu ska amma) Hoppas du fortsätter uppdatera bloggen då det är kul att följa er utveckling och jämföra lite :D